Skall Jägareförbundets behov eller miljökvalitetsmålen styra djurstammarna?

2005-12-12 |

Vargen är rödlistad och akut hotad. Nationella miljökvalitetsmål skall säkra livskraftiga djurstammar och minska antalet hotade djur. Riksdagsbeslut 2001 fastställde etappmål på 200 vargar. Svenska Jägareförbundet (SJF) framhåller i sin handlingsplan, att vargen skall vara en del av den svenska faunan. Man vill vårda stammen genom avskjutning. Varg ställer till skada och skall förvaltas. Högst 150 skall finnas. Med denna plan vårdar SJF inte vargen men väl det man vill jaga. Man hävdar, att stammen nått en sådan numerär, att jakt kan medges. Vintern 04-05 fanns ett 100-tal vargar i Sverige. Observera vad LRF: s rovdjursexpert Börje Waldebring anförde inför riksdagsbeslutet 2001 – det spelar ingen roll om vi har 50, 200 eller 400 vargar, problem kan uppstå där varg finns och måste då vara hanterbart. En genetiskt livskraftig stam fordrar 600-800 vargar (Liberg: ”Genetic aspects - -” 2002). Jakt kan då tillåtas, dessförinnan selektiv skyddsjakt.

Vargstammen lider av inavelsdepression. Antal valpar per kull är i genomsnitt färre än fyra med sjunkande tendens. Normalt är sex per kull. Flera individer har större släktskap än syskon. Stammen måste tillföras nytt blod, vilket tjuvjakt förhindrar. Risk finns, att vargen kan dö ut inom 10-15 år. Inavel, tjuvjakt, SJF: s förslag till jakt, regional beslutsrätt och utvidgad § 28 (även utanför hägn) kan knäcka stammen än fortare. Observera vad ordföranden i Dalarnas Folkaktion, Nils Björklund, framhöll i Moras Tidning 26/10: ”Om vi får försvara våra tamdjur och hundar, försvinner den svenska vargstammen.”SJF: s ordförande, Owe Victorin, skriver om etik och moral i SJF: s tidning nr 8. Jakt på vargvalpar skall kunna medges i augusti, alltså avlivande av valpar 4-5 månader gamla i/vid lyan. Vidare vill man skjuta alfaparet d.v.s. föräldraparet, innebärande att familjens sociala mönster slås sönder och ungvargarna sprids utan jaktutbildning, ökande risken för tamdjursägare. Etik och moral?

Från jägarhåll påstås, att älgen i Bergslagen så gott som försvunnit på grund av varg och lo (lo tar inte älg). Anledningen är, att skogsbolagen kräver hårdare avskjutning på grund av betesskador. Årligen dör 10 personer och skadas 800 i viltolyckor, som vad gäller älg och rådjur kostar samhället 751 miljoner kronor. Varför krävs inte hårdare tag här? Det sägs vidare att rovdjuren måste anpassas till andra djurstammar. Skall SJF: s behov eller miljökvalitetsmålen styra djurstammarna? Rovdjuren har sin självklara roll i naturen. De utrotar inte andra djur, den förmågan är förbehållen vår egen art. Rovdjur innebär ökad biologisk mångfald, bättre klövviltsstammar och ökad ungproduktion.

Vargen ses som konkurrent av SJF och JR (Jägarnas Riksförbund), som slåss om att värva vargnegativa jägare. 50 mindre vargar och jakt blidkar knappast dessa jägare med 0-vision.

SJF: s handlingsplan framhåller, att man på alla nivåer i organisationen skall motverka illegalt dödande samt att föryngring skall få ske i de nordliga länen, möjliggörande invandring från öst. Detta är bra!

Länsstyrelsen i V Götaland har föreslagit Naturvårdsverket att minska målet för antalet vargar där från 10-30 till 10-20. Ändå krävs av LRF, att de drygt elva vargarna i V Götaland (Dalsland) skall ”förvaltas”. Hur många blir då kvar? Företag kan drivas på landsbygd med varg om man har bra stängsel, som kan förstärkas med el-tråd eller -stängsel betalda av länsstyrelsen. Oavsett detta skyddar mot rovdjur eller håller rymningsbenägna kor på plats, skall det kontrolleras och underhållas av djurägaren. Denne skall inte behöva lida ekonomisk förlust om han/hon vidtagit rätta åtgärder och får problem med rovdjur. Det bör samhället stå för.

Fördelar med varg:
-popularitet i breda folklager,
-förbättrad livskvalitet för natur- och djurintresserade människor,
-rikare biologisk mångfald,
-reducerade trafikolyckor och betesskador,
-vargturism (18 företag i landet),
-ökande vildsvinsstam (40 000).

Kristian Bernstone
Svenska Rovdjursföreningen

Publicerad i Bohusläningen 2005-12-12

Gå till arkivet