Rovdjursutredningen stöder löshundsjakt men inte bevarande av de hotade rovdjuren

2007-12-24 |

Rovdjursutredningens enmansutredare Åke Petterssons förslag om ny rovdjurspolitik har löst frågan om illegal jakt på ett elegant sätt. Han föreslår helt enkelt en begränsad legalisering av företeelsen. Tyvärr tycks den lilla men högljudda gruppen jägare som vill få bort alla rovdjur från de svenska skogarna ha fått sina krav tillgodosedda. Detta, trots att befolkningen i allmänhet i alla genomförda opinionsundersökningar är övervägande positiva till livskraftiga rovdjursstammar.

Umeåforskaren Thomas Broberg har i en nyligen gjord undersökning visat att en majoritet av medborgarna till och med är beredda att betala för ett utökat skydd för de stora rovdjuren. Det är därför mycket märkligt att den mest militanta falangen av jägarkåren får ett sådant gehör i en fråga som rör bevarande av utrotningshotade arter. På EU-nivå anses frågan så viktig att krav om långsiktiga bevarandestrategier ställs på svensk naturvård. Rovdjursutredningen tycks dock helt ha kapitulerat för ett lokalt särintresse vars huvudmål är att ostört få jaga med lösdrivande hund.
 
Andra länder får inte panik
Trots den inflammerade diskussion som förs, i synnerhet rörande vargens vara eller inte vara, har vi i praktiken minimala rovdjursstammar i landet. Jämför vi oss med andra länder i Europa och tar vi hänsyn till Sveriges yta och befolkningstäthet, är det närmast skrattretande. Vi har cirka 150 vargar i landet; jag upprepar 150 - inte 150 000. Baltikum har ett bestånd på cirka 1 500 vargar och går vi till länder som Rumänien och Spanien så uppgår vargbestånden till flera tusen individer utan att detta föranleder panik och krav på utrotning. Nu skall alltså våra 150 vargar utsättas för "skyddsjakt"!

Tillsammans med den pågående tjuvjakten som för övrigt är den främsta dödsorsaken för en varg i detta land, kommer "skyddsjakten" att knäcka det lilla och hårt inavlade bestånd som finns. Detta är alltså det pris som skall betalas för att en liten grupp jägare skall få fortsätta med sitt fritidsintresse som går ut på att jaga med lösdrivande hund. Allt tal om omfattande skador på tamdjur och risker för människor i vargtäta områden är givetvis endast ett sätt mobilisera lokalbefolkningen och därmed legitimera behovet av"skyddsjakt". Likaså har denna grupp jägare på ett ganska effektivt sätt lyckas uppförstora och exploatera den motsättning som finns mellan storstad och landsbygd. Man bygger medvetet upp en bild av illasinnade byråkrater från Stockholm som inget förstår om villkoren på landet och som i princip vill ödelägga alla möjligheter att leva ett rikt liv genom att låta vargstammen växa okontrollerat.
Det är därför på sin plats att återföra frågan till verkligheten och i möjligaste mån undersöka fakta.
Det hela handlar om några få jakthundar som varje år dödas och skadas av varg i anslutning till att de släpps lösa i vargreviren samt förhållandevis begränsade skador på tamdjur i dessa områden. Fakta visar att vargens skadeverkningar är försumbara, i synnerhet om skyddsåtgärder i form av rovdjursstängsel utnyttjas.

De flesta trafikskadas
Anders Ekholm vid Svenska rovdjursföreningen har i en undersökning visat att det är vanligare att tamdjur attackeras av hundar än av varg. Förra året utsattes cirka 400 djur för angrepp där hundar var orsaken (det handlar inte sällan om lösa jakthundar). Det är långt fler angrepp än vad vargen står för. Beträffande vargangrepp på jakthundar, som av jägare ofta beskrivs som ett stort problem, så skadar det inte att även där titta på befintlig statistik. Agria Djurförsäkringar svarar för cirka 70 procent av de tecknade hundförsäkringarna i landet. Enligt Agria dödades eller skadades totalt 7 508 hundar under perioden 2000-2005. Den överväldigande majoriteten, 7 252 hundar dödades eller skadades i trafiken. Jägarna själva dödade eller skadade 135 hundar genom vådaskott. Rovdjur stod för 78 anmälda fall och annat vilt skadade eller dödade 43 hundar.

Jakthundarna borde alltså i högre grad se upp med sina egna ägare än att oroa sig för vargen. Sammantaget visar detta att de problem som beskrivs som så förödande för hela landsbygden är förhållandevis små. Det handlar i stället om grupperingar inom jägarkåren som inte accepterar rovdjur överhuvudtaget och som i vissa fall bedriver rent kriminell verksamhet för att få bort det lilla vargbestånd som finns. Majoriteten av landets jägare drivs emellertid av ett genuint intresse för natur och naturvård. Tyvärr hörs de sällan.

Turismen motarbetas
De som kräver att vargen skall tas bort från de svenska skogarna får därför ett orimligt stort utrymme, inte bara i debatten, utan också, som det ser ut, i utformandet av en ny rovdjurspolitik. Vi får hoppas att regeringen inte går dessa grupper till mötes utan vågar se rovdjurspolitiken som en del i en utvecklad strategi för biologisk mångfald. Vi får också hoppas att rovdjuren i framtiden kan ses som en tillgång och inte som ett problem. Rovdjursturism är en intressant möjlighet. Denna typ av turism har framgångsrikt utvecklats i andra länder, exempelvis USA och Rumänien. I Dalarna försöker man, men många har tvingats sluta på grund av trakasserier från vargmotståndare. Är det inte rimligare att stödja de entreprenörer som ser vargen som en tillgång och som vill utveckla nya företag på landsbygden, än att gå varghatarna till mötes och därmed bidra till att vår mest sårbara djurart försvinner? Sverige är ett stort och glest befolkat land. Vi har både råd med och utrymme för livskraftiga rovdjurstammar. Vi har däremot inte råd att låta lokala särintressen styra den svenska rovdjurspolitiken.

Gunnar Gillberg
biträdande forskare institutionen för arbetsvetenskap, Göteborgs universitet

Publicerad i Göteborgs-Posten - Debatt - 20071224

Gå till arkivet