Rovdjursturismen är det bästa som hänt rovdjuren i modern tid

2008-03-20 |

För första gången sedan pälsjaktens dagar kan rovdjur bli värda pengar. Som levande och inte döda. Men i Sverige står fortfarande fördomar, okunskap och onödigt negativt tänkande i vägen.

Stora rovdjur är spetsattraktioner inom den internationella turismen. I flera länder är rovdjuren huvudattraktioner för turismen överhuvudtaget. Därmed värda miljardbelopp. Rovdjursturism visar sig världen över vara en av de viktigaste faktorerna bakom lokal acceptans för stora rovdjur, eftersom de bidrar till inkomster och försörjning i bygden.

Att få se spår, rivmärken och spillning på guidade turer är bra. Men har ett ganska lågt värde för besökaren, som därmed är mindre betalningsvillig. Hur många hade åkt på safari till Östafrika för dyra pengar, om vi bara fick se spår och skitar efter djuren?

Att själv få se djuren, på hyggligt nära håll, är helt avgörande för värdet. Så gör man i Alaska, Afrika, Indien, Brasilien, Norge, Finland, … Det är här de riktiga pengarna i finns, både för bygden och för entreprenörerna. Det absurda är idag att svenskar som vill se björn åker till Alaska! Eller på senare tid till Finland. Trots att Sverige har tre gånger så många björnar som Finland.

Vad är rovdjursturism värd?
Per dag och person:
Björnskådning i Alaska 2 000-4 000 kr
Björnskådning i Finland från gömsle 1 800-3 000 kr
Isbjörnskådning Svalbard 3 000-5 000 kr
Havsörnsskådning i Norge 1 800-4 000 kr
Späckhuggare, Norge 2 000-5 000 kr

Åtel – frågan står inte om, utan hur!

I vår del av världen är användande av åtel och gömslen en absolut förutsättning för björn-, varg- och järvskådningsarrangemang med internationell kvalitet. Den intelligenta frågan är hur åtling kan göras med positiva istället för negativa sidoeffekter. Detta har ingen någonsin studerat vetenskapligt i Sverige.
I Finland har man över 30 års erfarenhet av rovdjursåtling för turism. Forskarna där hittar inga samband mellan rovdjursturism och problembjörnar. Tvärtom är det just frånvaron av tex angrepp på boskap och renar i området runt de mest aktiva rovdjursturismåtlarna som väcker uppmärksamhet. Varför skulle björnarna gå in bland hus och faror, när det finns mat lätt att få långt ute i skogen?

Där finns heller inga vetenskapligt påvisade samband mellan seriös rovdjursturism och uppkomsten av problembjörnar i Sverige. Uppfattningen att ”bara björnen vänjer sig vid människolukt så söker den sig till människor” är inget annat än obelagda teorier.

Problembjörnar skapas främst av människans sophantering (200 000 soptunnor i björnlandet, i svensk landsbygd, är våra vanligaste björnåtlar) och vår hantering av slaktavfall och självdöda djur i jorbruket, som dumpas i skogen nära väg och gårdar. Även något 10 000-tal rävjaktsåtlar är en del av problemet, eftersom de nästan alltid ligger nära hus och gårdar. Varje rävjaktsåtel är en björnåtel i björnlandet. Till det kommer alla privata, illegala åtlar för att få se björn, bara runt Edsbyn cirka 50 stycken, alltid vid väg eller gårdar.

Är det inte en bättre idé att ha ett fåtal åtelplatser, övervakade av myndigheterna, med alla tillstånd som behövs, som drivs av seriösa entreprenörer, där man både kan låta det svenska folket få se en av sina nationalklenoder under trygga former och dessutom skapa försörjning och intäkter i glesbygden. På köpet får man en turistprodukt som kan marknadsföra hela Sverige som naturturismresmål.
Rovdjursturismen måste börja ge mer avkastning, så att rovdjuren får ett större ekonomiskt värde i samhället, så att de också betyder jobb och försörjning i de bygder där de finns, och inte bara kostar samhället pengar.

Spårningsturer kan också vara en del av den turismen, jag är helt för det med, men all erfarenhet visar att det ekonomiska avtrycket från den verksamheten blir väldigt liten.

Varför bråka om den ena eller andra formen av rovdjursturism? I mitt tycke är bägge formerna både bra och önskvärda och jag önskar allaseriösa entreprenörer som vill hålla på med rovdjursturism all lycka till. Varför antingen eller, när det bästa är både och? Varför misstänkliggöra de hängivna intensivtentreprenörer som är framgångsrika och börjat lyckas få igång riktigt professionell rovdjursturism?

Hur är en bra åtelplats?
Långt bort från hus och boskapsbesättningar.
Där de inte stör grannar eller andra brukare.
Där djuren inte skadar växande skog eller gröda, inte ökar risken för trafikolyckor eller på ett negativt sätt förändrar viltets naturliga beteende.
Avtal med markägare, jakträttsinnehavare och tillstånd från berörda myndigheter.
Städas regelbundet, senast efter säsongens slut.
Begränsade mängder föda på en och samma plats.
Som åtel används vegetabilier, vilt, fiskrens eller veterinärbesiktigat tamdjurskött.
På vissa håll i Sverige låter Länsveterinärer en blandning av administrativ feghet och egna teorier leda till att man med hänvisning till EU lag belägger åtelverksamhet för turism med så mycket restriktioner och förbud att den blir meningslös. Trots att precis samma EU lag tillämpas i Finland och åtling där är tillåten för rovdjursturism.
Det gör att entreprenörer idag i praktiken döms till yrkesförbud i vissa län, utan väl grundad anledning.

Rovdjursskådning från gömslen tillgängliggör rovdjur för många människor som annars aldrig skulle fått se dem, även handikappade, äldre och rörelsehindrade.
I Finland flera tusen personer om året. Det ger därmed egna förstahandserfarenheter, vilket avdramatiserar rovdjursmöten, skapar kunskap, och skapar engagemang och respekt för våra rovdjur.

Rovdjursturismen är en fråga av yttersta strategiska betydelse för rovdjurens framtid i Sverige, för turismen i naturen i Sverige och för Sverige som turistland. Det handlar om internationella spetsattraktioner som kan bli internationella spetsprodukter inom en klokt ordnad naturturism.

Vi måste förstå att begreppet åtling inte är enhetligt, utan kan innefatta allt från mycket negativa aktiviteter, till mycket positiva. Debatten borde handla om HUR, snarare än om OM.

I England har åtelplatser med gömslen där man visar upp glador, grävling, mård och räv på kort tid blivit storsuccéer, med tiotusentals besökare om året. Även mindre rovdjur är värda mycket pengar för bygderna och sättet att förankra rovdjuren hos den breda publiken är oslagbart. De flesta som någon gång sett en mård på nära håll, faller för den.

Vad bör göras?

1. Det behövs en handlingsplan för rovdjursturismens utveckling i Sverige som bör tas fram i samråd mellan berörda parter, inklusive bl.a. Rovdjursföreningen och Ekoturismföreningen.

2. Det behövs en praktisk, tvärvetenskaplig studie av alla delar av rovdjursturismen tillsammans med seriösa naturturismentreprenörer på ett begränsat antal ställen (max 5-10) i landet, under en försöksperiod på minst 5 år, under Naturvårdsverkets överinseende. Främst för björn, järv, varg och örnar. Senare gärna även för utter, mård, räv och grävling. Med full vetenskaplig insyn och delaktighet där det görs studier på:
- viltets beteende
- lokala åsikter före, under och efter 5 år
- veterinärmedicinska aspekter
- turistekonomivärdet lokalt, regionalt och nationellt
- eventuella problembeteenden hos människor och andra djur

3. Tills 1 och 2 är beslutade om, måste de seriösa entreprenörer som vill hålla på med rovdjursturism med åtel visa sig värdiga förtroendet och ansvaret som hänger ihop med det och kvalitetsmärkas genom Naturens Bästa. De som gör det får inte hindras av myndighetspersoners administrativa feghet.

Varför ska det vara förbjudet att titta på björn, som bevisligen är mycket, mycket lite farligt, men tillåtet att jaga björn, som bevisligen är livsfarligt?

Staffan Widstrand
Fotograf och författare, har i 25 år arbetat med ekoturism i hela världen, en av grundarna till Ekoturismföreningen, kvalitetsmärket Naturens Bästa, Rovdjurscentret De 5 Stora och en av författarna till boken ”Rovdjur”.

Gå till arkivet