"Rovdjursrädsla" handlar mest om byteskonkurrens

2007-12-19 |

Kjell Johansson i Hofors målar i förra veckans nummer av Annonsbladet upp en skräckvision om hur, som han skriver, björn och varg kommer att härja fritt om det inte finns jägare och att människor av rädsla inte kommer att gå ut i skogen. Hela hans beskrivning vittnar om en personlig rädsla som jag beklagar och dessvärre kan hans uttryckta rädsla smitta av sig på andra människor.

Men vid det här laget borde de flesta veta att även om det har hänt att människor kommit till skada och t.o.m. dödats av björn, så är jakten i sig en större fara för människor. Vådaskott kräver människoliv varje år och nästan alla av de fall där björn angripit människa har varit relaterade till en jaktsituation eller att jakthund provocerat björn.

Hela det rovdjurshat som gror i delar av jägarkåren grundar sig dock inte i rädsla för liv och hälsa. Det hela handlar istället om rovdjurens konkurrens med jägarna om bytesdjuren, det är min övertygelse. Det framskymtar även i Johanssons inlägg där han menar att förstklassigt viltkött går till vargar, som han dessutom tvärsäkert vet är illegalt inplanterade. Just tesen om illegalt utplanterade vargar tuggas allt oftare och av allt fler jägare. Brå, Brottsförebyggande Rådet, betraktar det som ett brottsneutraliserande argument som används för att förta allvaret i den omfattande illegala jakten på varg.

Uppkomsten till nuvarande Mellanskandinaviska vargstammen har diskuterats under flera år. Många andra före Johansson har bestämt hävdat att vargar har inplanterats illegalt och det har i flera omgångar framlagts s.k. bevis som skulle bekräfta dessa påståenden. Polisutredningar kring detta, i både Norge och Sverige har kommit till slutsatsen att de s.k. bevisen saknat värde och att talet om illegala inplanteringar är uppenbart ogrundade påståenden.

Forskarna har däremot visat det rimliga i att vargar kan ha invandrat från norra Finland och ner till den trakt där nuvarande vargstam i landet grundades genom en första föryngring. I och för sig ett teoretiskt resonemang, men som styrks av att en varg som märktes i Värmland sköts något år senare i norra Finland. Kan vargar gå denna sträcka norrut kan de givetvis gå samma sträcka söderut.

Så gott som årligen kommer vargar in över den svensk-finska gränsen, men sällan klarar de av den farliga sträckan genom renskötselområdet. Skjuts de inte med tillstånd från Naturvårdsverket, så sköter kriminella element i jägarkåren uppgiften att hindra invandrande vargar att tillföra vargstammen de nya gener som den så väl behöver. Senast en varg lyckades med bedriften var i början av nittiotalet. Möjligen finns just nu en ny invandrare någonstans i Mellansverige. Hur än vargen har kommit tillbaka så finns anledning att glädjas åt detta, eftersom det är en för vår fauna naturligt förekommande art som har som sådan en viktig roll i ekosystemet.

När Johansson tar upp risker för jakthundar, så kan jag hålla med honom. Löshundjakt är alltid farligt för hunden och man kan faktiskt ifrågasätta varför man, för det egna nöjets skull riskerar livet på någon som många, och inte bara Johansson betraktar som sin familjemedlem. Det är givetvis tråkigt att ca 25 jakthundar har skadats eller dödats av varg hittills under året. Men värre är att jägarna själva brukar vådaskjuta mer än dubbelt så många och att den största faran, trafiken, skadar och dödar ca 2000 jakthundar varje år. Allt enl. statistik från försäkringsbolaget Agria.

Risker som alla löshundjägare rimligtvis är medvetna om, men man väljer ändå att släppa sina familjemedlemmar till dessa stora faror vid ca 3 miljoner tillfällen årligen enl. Jägareförbundet.

Kjell Johansson har naturligtvis helt rätt när han betonar vikten av duktiga eftersöksekipage när det hänt trafikolyckor med djur, men inte bara då. Vid jakt skadeskjuts många djur och vid årets björnjakt i vårt län var det riktigt illa. Det är lika viktigt att det då finns resurser för eftersök.

Uffe Stridsberg

Publicerad i Annonsbladet Sandviken-Hofors dec 2007

Gå till arkivet