Myndigheterna måste ta den illegala jakten och hoten i vargens spår på allvar!

2010-05-24 |

Den illegala vargjakten och de attityder som bland annat kommer till uttryck i dokumentären Vargkriget som sändes i SVT söndagen den 2 maj är ett stort problem och ett hot mot vargstammens överlevnad. I synnerhet i kombination med myndigheternas ständiga eftergifter i form av allt mer utökad legal jakt på varg. Nyligen har även Sveriges Radios Kaliber rapporterat om hot i vargens spår två söndagar i rad; om sönderskurna däck, förtäckta mordhot och trakasserier mot tjänstemän som jobbar med vargfrågor inom Länsstyrelsen. Arbetsmiljöverket menar nu till och med att trakasserierna är ett hot mot rättssäkerheten.

Den illegala jakt som pågår i de svenska skogarna på våra stora rovdjur är väl dokumenterad sedan tidigare av den första rovdjursutredningen (SOU 1999:146), Uppdrag Granskning (Vargjägarna 2004), Brottsförebyggande rådet (Konflikt i laglöst land 2007), Skandulv (Dödlighet och illegal jakt i den skandinaviska vargstammen 2008), dokumentärfilmaren Dag Jonzon (Till minne av [björnhonan] Rapa 2008) mfl. Oavsett om enskilda detaljer i just dokumentären Vargkriget har ifrågasatts - är det ett alltmer välkänt och dokumenterat faktum att den illegala jakten på rovdjur är omfattande och att få förövare döms. De signaler samhället ger till människor som vill ha bort vargen från Sverige - genom att hela tiden göra allt fler eftergifter - är att det lönar sig att hota och tillgripa illegala metoder. Flera utsagor i Sveriges Radios utmärkta vargreportage i Kaliber, bland annat av Marie Demker professor i statsvetenskap, ger stöd för den tanken. I åratal handlade kampen mot vargen om §28 i Jaktförordningen och att tamdjursägare skulle få större rättigheter att skjuta varg utan föregående myndighetsbeslut. Och sedan 2007 kan varg skjutas tämligen riskfritt om en djurägare påstår sig uppleva att hans tamdjur är hotat av en varg.

Vidare har licensjakt på mer än 10 % av den lilla, sårbara vargstammen nyligen genomförts. I takt med att jakt på varg underlättas av myndigheterna tycks kraven från de uttalade vargmotståndarna skärpas ytterligare – och de blir nu allt tydligare med att kraven egentligen handlar om att vargen ska bort helt och hållet. Att fallet med fårägaren, och tillika kände vargmotståndaren Stig Engdahl, som sköt en varg utanför en fårhage 2003 fortfarande åberopas som ett exempel på en misslyckad rovdjurspolitik är ytterligare ett tecken på att eftergifter inte leder någon till något samförstånd med dem som driver rovdjursmotståndet i Sverige. Engdahl fick 6 månaders fotboja och förblir – trots att legal vargjakt underlättats dramatiskt sedan Engdahl dömdes 2005 – en martyr och symbol för vargmotståndet i Sverige. Skadorna är begränsade Svenska Rovdjursföreningen har aldrig förnekat att de stora rovdjurens återkomst inte är problemfri. Dock överdrivs problemen ofta kraftigt och kvantifieras sällan. I bloggar och kommentarer på nätet i efterdyningarna av dokumentären Vargkriget är det uppenbart att många människor har bristande kunskaper om de påståenden som florerar om inplanterade vargar, att barn inte kan vistas utomhus, att människor inte kan gå i skog och mark och att jakten omöjliggörs på grund av vargförekomst mm. Under 2009 dödades 305 får och 3 nöt av varg. Enligt Viltskadecenter är det stora variationer i antalet angrepp mellan åren, vilket framför allt kan förklaras med att enskilda rovdjursindivider under vissa år står för en stor andel av det totala antalet rovdjursangrepp. När en sådan individ tas bort med skyddsjakt minskar antalet angrepp betydligt. Av de 185 får som dödades av varg under 2008 dödades till exempel 104 av endast tre vargindivider. Alla tre vargarna sköts i skyddsjakt. Skadorna inträffar till helt övervägande del i områden där vargen är nykomling och man ännu inte hunnit börja stängsla.

Detta gällde också de tre nämnda vargarna i Bohuslän, Roslagen och Sörmland. I de gamla varglänen är skadorna mycket små och kan förhindras genom stängsling. Rovdjurssäkra stängsel som bekostas av allmänna medel fungerar väl som skydd mot vargangrepp på tamdjur och Rovdjursföreningens medlemmar har med ideella krafter i många år hjälpt tamdjursägare att stängsla betesmarker. I dagsläget har Rovdjursföreningen i deltagit i uppsättningen av mer än 80 mil rovdjurssäkra inhägnader runtom i landet. I genomsnitt har ett 30-tal hundar, huvudsakligen jakthundar, dödats av varg årligen de senaste tre åren och ytterligare 10-20 skadas, vilket naturligtvis är beklagligt. Icke desto mindre är vargen långt ifrån den främsta dödsorsaken för jakthundar som lever ett farligt liv generellt i människans tjänst. Trafik, vådaskott, drunkning och vildsvinsangrepp, (vildsvin skadade 42 jakthundar under 2009) är andra faror som röner betydligt mindre uppmärksamhet.

Samhället och den illegala jakten
Trots att stränga straffskalor införts för illegal jakt på stora rovdjur förefaller risken att dömas vara liten. Mig veterligen har endast tre personer dömts för illegal jakt på varg sedan vargstammens tillkomst på 1980-talet. Att denna brottsliga verksamhet kan fortgå i den utsträckning rapporteringen tyder på är oacceptabelt och samhället måste ta i med hårdhandskarna för att kunna lagföra förövarna istället för att bemöta den med ständiga eftergifter som naivt sägs syfta till bättre acceptans. Att människor som engagerar sig i vargstammens överlevnad i Sverige skulle vara hotfulla i samma utsträckning som de extrema rovdjursmotståndarna är direkt felaktigt och bara ett av många argument som syftar till att neutralisera rovdjurshatet och den illegala jakten. Även om hot förekommer från ”vargälskare” tar det sig inte uttryck i systematiska trakasserier av tjänstemän, systematisk illegal jakt och aggressiva påtryckningar på lokalbefolkningen så att dessa inte törs uttala sig öppet om de är positiva till varg. Att vara negativ till varg tycks däremot inte vara behäftat med samma problematik.

Rovdjursföreningen stöder Världsnaturfonden WWFs krav om att omedelbart kriminalisera förberedelser till jaktbrott. Ett förslag som förts fram i två rovdjursutredningar (SOU 199:146 och SOU 2007:89), men ännu ej tagits på allvar av regering och riksdag. Regeringen bör dessutom skärpa kraven i det allmänna uppdraget om att jägareförbundet ska ”argumentera emot all förekomst av ille¬gal jakt” till att innefatta krav på konkreta och resultatinriktade åtgärder som har effekt. Till exempel vore det ett välkommet krav att Jägareförbundet ska arbeta för att förändra den i jägarkåren synbarligen utbredda inställningen att man tiger om känd illegal jakt på rovdjur. Denna tystnad ute i bygderna är den enskilt största orsaken till att dessa brott kan fortgå år efter år enligt otaliga uttalanden från polis och åklagare. I debatten talas nu om att säkerhetspolisen bör kopplas in (något som även Brå förordat) och Rovdjursföreningen menar att det krävs en särskild insatsstyrka med poliser med specialkompens för att komma åt de människor som sysslar med systematisk illegal jakt på stora rovdjur. En styrka som är beredd att rycka in över hela landet och biträda och förstärka den ordinarie polisens arbete utan kopplingar till den lokala polisen. Det är hög tid att regeringen inser vargmotståndets verkliga natur och tar problemen med den illegala jakten på allvar, samt ställer betydligt starkare krav på jägarkåren att agera mer konkret mot densamma! Ann Dahlerus Generalsekreterare Svenska Rovdjursföreningen

Ann Dahlerus
generalsekreterare i Svenska Rovdjursföreningen

Publicerad på Newsmill 2010-05-24

Gå till arkivet