Mer än hälften av jägarna tror på hemliga vargutssättningar

2007-08-10 |

Knappt 15 % procent av jägarkåren i Gävleborg, Östergötland, Dalarna och Norrbotten tror på en naturlig etablering av dagens Skandinaviska vargstam enligt en undersökning av BRÅ (Brottsförebyggande rådet). I Dalarna tror hela 50 procent av jägarna på att olika myndigheter, skogsbolag eller organisationer med bevarandeintressen olagligen och i hemlighet sätter ut vargar. Att Dalarna utmärker sig är kanske inte så konstigt, här har sedan årtionden några av de mest extrema vargmotståndarna och förespråkare för utsättningsteorin fått fritt spelrum att orera på otaliga jägarmöten. Mer eller mindre fantasifulla påståenden om olaglig import och hemliga utsättningar av djurparksvargar med hjälp av bilar och helikoptrar har torgförts som sanningar.

Forskningsresultat och hårda fakta som stödjer uppfattningen att vargen kommit hit på egna ben har sopats under mattan eller förlöjligas. ”Varifrån skulle vargarna annars komma ifrån, hävdas det. Här har inte funnits varg på 100 år! Det är lokalbefolkningen som känner till traktens skogar och dess djurliv och inte skrivbordsnissarna i Stockholm”.

Detta resonemang håller inte alldenstund man avfärdar en stor del av de vargrapporter som till stor del kommer just från den lokalbefolkning, jägare och skogsfolk. Vi har dessutom hårda fakta i form av dödade vargar i Sydskandinavien från 40- och 50-talet och så sent som 1964 i Hedmark och 1965 i Härjedalen. Man har ett för snävt tids- och rumsperspektiv, hela södra Skandinavien måste beaktas och då visar det sig att varg funnits här genom samtliga årtionden. Invandrande vargar har kommit norrifrån under hela efterkrigstiden vilket även bekräftas av flera genetiska studier.

Avståndet till finsk-ryska gränsen och Kola är cirka 110 mil, bevisligen har en varghona märkt i Sydnorge nyligen vandrat denna väg innan hon sköts vid Enare nära finsk-ryska gränsen, hur långt hon hade vandrat om hon inte dödats vet vi inte. I skrivandes stund finns en varg in Dalarna av finsk–rysk härstamning som har kunnat följas i 80 mil från Pessinki i Norrbotten där den registrerades i december 2006. Var denna varg är född vet vi inte, men närmaste reproducerande stam finns i södra och mellersta Finland och någon enstaka på Kola. Frånr 1960- och 70-talet finns flera rapporter om 1-3 vargar vid flera tillfällen i finska Lappland, norska Finnmark, Norrbotten, Jämtland, Tröndelag och Hedmark. Med dagens kunskap måste vi konstatera att flertalet av dessa individer uppenbarligen var vargar på vandring.

Flera genetiska studier har visat att den Skandinaviska vargstammen inte har sitt ursprung i Skandinaviska eller Baltiska djurparks – vargar som utsättningsförespråkarna påstår och fortfarande tjurskalligt hävdar. Den nuvarande Skandinaviska stammens genetiska variation kommer av allt att döma från det vargpar som ynglade i Värmland 1983 och ytterligare en hane av finsk-rysk härkomst som invandrade till Jämtland 1991. Trots alla dessa fakta så finner vi varje år artiklar och uttalanden som hävdar att nu har minsann ytterligare en utsättning av varg skett, uppenbarligen är utsättningsteorin numera en väl etablerad vandringssägen.

Dessa aktörer som hävdar utsättningsteorin verkar ha ett gemensamt mål, att dagens vargar inte skulle äga livets rätt därför att de är ”onaturliga” och därför vill man öppna upp för en liberalare jakt på en fredad art. Detta resonemang har tydligen fått gehör hos ett antal okritiska riks- och lokalpolitiker. Ett par författare i Norge och Sverige har i bokform försökt komma med konkreta bevis för utsättningsteorin, nu senast i boken avslöjandet av Norlen. Felet med dessa konspirationsteorier är att man först bestämmer sig vad som har hänt, vilket senare skall föras i bevis. När indiciekedjan spricker och hårda fakta går på tvärs mot utsättningsteorin, anser man det legitimt att misstänkliggöra myndigheter, skogsbolag, forskare och representanter för bevarandeintressen.

Leif Kihlström

Gå till arkivet