Jakten är för mig och andra jägare en ren hobby - vargen däremot måste försvara sitt revir

2008-01-26 |

Skickat till:
Länsrätten i Stockholms Län och Naturvårdsverket

Överklagande av Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt på varg i Voxnareviret.

Jag överklagar härmed Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt på varg i Voxnareviret. Beslutet togs 2008-01-16. Dnr 411-7031-07. Skälet är att jag bedriver rovdjursturism som näringsverksamhet. Verksamheten förutsätter att det finns livskraftiga stammar av alla de stora rovdjuren i landet. Genomförs skyddsjakten kommer denna verksamhet att påverkas menligt eftersom dagens hotade vargstam försvagas påtagligt jämfört med idag. Beslutet angår mig sålunda, och det går mig emot.

Gällande riksdagsbeslut har ju utlovat såväl mig som övriga medborgare att landet ska ha livskraftiga stammar av alla de stora rovdjuren. I min nämnda verksamhet arbetar jag med alla dessa - mest med varg och järv. Varken varg, lo eller järv har uppnått god bevarandestatus i Skandinavien.

Särskilt den mycket lilla och hårt inavlade vargstammen befinner sig sedan länge på gränsen till kollaps genom brist på tillskott av nya gener österifrån. Att vargstammen blivit så inavlad beror till avgörande del på att nya vargar, som vandrar hit från Finland/Ryssland, blir illegalt avlivade under sina försök att passera övre Norrland. Den enda invandrade varg som fortfarande säkert är vid liv är den s.k. Pirttijärvi-vargen i södra Tornedalen. Den befinner sig fortfarande norr om ”vargbältet”. Den enda invandrare som eventuellt finns söder om det bältet är den s.k. Pessinki-vargen. Den spårades senast (spillning) i Rättviks kommun i mitten av juli 2007.

Tiken i Voxnareviret är en av de vargar i vårt land som har den lägsta inavelskoefficienten. Enligt verkets beslut får hon skjutas. Sker detta – eller att en av hennes valpar skjutes - innebär det en påtaglig försämring av vargstammens genetiska status.

Enligt alla tillgängliga undersökningar är en stor majoritet av vårt lands befolkning – även i områden med rik förekomst av de stora rovdjuren – klart positiv till att vi har dessa djur i vår natur. Endast begränsade lokala opinioner har – med hjälp av helt osaklig propaganda – hetsats upp till en nästan häxjaktsliknande förföljelse av främst varg.

Det är mycket märkligt att en myndighet kan besluta att avliva ett fredat djur för att det dödat jakthundar. Den mest elementära kunskap om varg säger att det är fullkomligt normalt och sunt för en varg att avvisa inkräktande vargar och hundar från sitt revir. Gjorde den inte det skulle det vara något fel med vargen. Jakten är ju för mig och andra jägare en ren hobby – något vi inte måste göra, men som vi gör för egen och hundens nöjes skull. Vargen – däremot – måste försvara sitt revir med sitt liv om det kniper.

Jag är själv jägare – jagar skogsfågel med trädskällare – på tre jaktområden inom Naggenreviret. För mig är det fullkomligt självklart att det är jag och ingen annan som har det fulla ansvaret om det händer hunden något illa sedan jag släppt den. När min hund var liten valp och gick före mig på vägen i skogen kom en korp cirklande över henne. Jag skrämde bort korpen för att skydda min valp. Numera är det lika självklart att jag försöker få information var vargarna är före jakten, sätter på hunden pingla, har en visselpipa i bröstfickan, spårar av runt jaktområdet (med eller utan snö!) och slutligen väntar och lyssnar en stund innan jag släpper min hund.

Som jägare har jag alltid tagit en viss risk när jag släpper min hund på jakt. Många saker kan hända som gör att jag aldrig mer får se henne. Det som jag alltid är mest rätt för är att hon går igenom is som är för tunn för att jag ska kunna ta mig ut och rädda henne. Därnäst att hon trillar ner i en översnöad bäck och inte kan ta sig upp. Den totala risken för min hund har ökat högst obetydligt i och med vargarnas etablering här.

I Voxnaområdet har jägarna inte ens försökt att skydda sina hundar med bjällra! Ingen av de dödade hundarna har ju haft bjällra. Dessutom ljuger man och säger att det är svårt eller omöjligt att spåra av jaktområdet när det är barmark. Jag bifogar sexton (16) egna spårfoton från åtta (8) olika tillfällen under 2½ års tid. Fotona visar klart att man kan hitta spår av varg även när det är barmark. Hur dessa jägare lyckats lura verket på den punkten – trots den kunskap som borde finnas på verket – det är en gåta för mig!

Jag menar att Naturvårdsverket borde ställa mycket högre krav på jägarna i framtiden än idag, speciellt på kunskaper om rovdjurens biologi och ekologi samt elementära spårkunskaper. För övrigt anser jag att jägare som hatar varg borde fråntas sina vapen!

I Naggenreviret har vi ingen ”vargtelefon”, men som van jägare hemmastadd i området har jag haft goda möjligheter att lära känna vargarnas rörelser och vanor. På någon timme före jakt har jag kunnat säkerställa ganska väl att det inte finns några vargar där jag tänkt jaga. Den risk som ändå kvarstått har jag tagit eftersom min hund älskar att jaga – det är höjdpunkterna i hennes liv.

Som sista säkerhet har jag en visselpipa med skarpt ljud i bröstfickan. Skulle jag höra konstiga ljud från min hund skulle jag blåsa hårt i pipan. Chansen finns då att en eventuellt angripande varg blir skrämd av ljudet och ger sig av. – Jag försöker sedan flera år att intala mig att i sista hand hellre offra min hund än en varg, men jag kan ju inte veta om jag skulle klara detta…

Tillståndet att döda varg i Voxnareviret bör återkallas (inhiberas). Jägarna där och överallt i landet bör avkrävas att alltid vidta sådana enkla åtgärder som jag nämnt innan dom släpper sina hundar för jakt. Då kan jägare och vargar enkelt samsas i skogen.

För Rovdjurs-Eko*
Tryggve Hedtjärn

Gå till arkivet