Jägareförbundet struntar i tamdjursägarna

2007-02-20 |

Jägareförbundets jaktvårdskonsulent Bertil Bäckström försöker i en debattreplik i Arbetarbladet 10 februari påstå att jag ställer svenskarna mot glesbygdsbor och jägare. Trams! Vad jag har skrivit är att om jägarna, och då naturligtvis oavsett var de bor, fortsätter att hävda löshundsjaktens företräde före vilda rovdjurs plats i naturen står vi snart inför ett val, löshundjakt eller varg i våra skogar. Detta eftersom jägarna och Bäckströms organisation, Jägareförbundet, ständigt återkommande söker skyddsjakt på vargar som reagerat naturligt och skadat eller dödat lösdrivande jakthundar. Att Bäckström sedan tolkar av varg skadade och dödade jakthundar som endast glesbygdsbors hundar, får stå för honom.

När Staffan Thorman vid Naturhistoriska riksmuseet granskade Agrias statistik över rovdjursskadade och dödade hundars hemvist under åren 1995-2000 visade det sig att av de 20 vargangripna hundar som Agria skadereglerat under dessa fem år, hade hela 14 av hundarnas ägare sin länshemvist i Stockholm. Det betyder att 70 procent av skadorna gällde Stockholmshundar, medan 30 procent fördelas på övriga landet, något som Staffan Thorman redovisade i SLU-publikationen Biodiverse nr 1/2001.

Bäckströms inlägg präglades i övrigt av den gamla vanliga klagosången om rädslan och olusten för att över huvud taget vistas utomhus i trakter med varg. Men också ett erkännande att förlusten av kött i frysboxen när vargarna konkurrerar om det jaktbara viltet är den sko som verkligen klämmer, och i det fallet förstår jag honom. Är man som Bäckström företrädare för ett särintresse som jakt måste han också bevaka det intresset. För varje älg vargarna tar, finns en älg mindre att jaga och jägarnas jaktuttag måste anpassas till detta om inte älgstammen ska ta skada. Det kan bli svårt för jägarna, för inte ens i trakter utan varg, som i Skåne, klarar de av detta utan måste i höstas tillgripa jaktstopp för att inte älgstammen skulle ta allvarlig skada i det länet.

Minst sagt förvånande är att Bäckström ondgör sig över att närmare två miljoner kronor har betalats ut till tamdjursägare för skadeförebyggande åtgärder under 2006. De flesta anser säkert att rovdjursangrepp på tamdjur ska förebyggas så långt det går, men inte länets jaktvårdskonsulent.

Förhållandevis lilla och fattiga Rovdjurföreningen har en verksamhet just för att hjälpa tamdjursägare att skydda sig från rovdjursangrepp, och vi har länge väntat på att det stora och rika Jägareförbundet skulle ställa upp vid vår sida. Men när jag läser Bäckströms rader förstår jag varför vi har väntat förgäves.

Bäckström tar också upp att tre tjänstemän på länsstyrelsen arbetar med rovdjursfrågor och att de har tjänstebilar. Han skriver frustrerat att "detta inte kan fortgå". Rovdjursförvaltning är en grannlaga uppgift för myndigheterna och det kräver personal som måste kunna ta sig ut i skogen och de ska naturligtvis ha lön. Hur har Bäckström annars tänkt sig det?

Bäckström skriver också att vi har överstora rovdjursstammar. Av de fyra stora rovdjuren järv, lo, björn och varg är det bara björnpopulationen som har nått upp till nationellt beslutade etapp- eller miniminivåer. Så ser det ut och när han skriver att Gävleborg har minst sex vargrevir ska man veta att endast ett revir finns i sin helhet inom länets gränser. Övriga delar vi med andra län. Jägareförbundet tycker för övrigt alltid att rovdjursstammarna är överstora. Det förstår man när man vet att förbundet ville jaga varg när det endast fanns fem fredade vargar i vårt land. När vi hade ett 40-tal vargar, år 2001, ville förbundet skjuta tio. Det är förmodligen sådana galenskaper som Bertil Bäckström förknippar med den "förnuftiga rovdjurspolitik" som han förordar.

Uffe Stridsberg
vice ordförande i Svenska rovdjursföreningen

Publicerad 2007-02-20 i Arbetarbladet

Gå till arkivet