Jägare ser naturen som sin privata köttbod

2006-06-22 |

Svar till Jägareförbundets Glöersen

Gunnar Glöerssen från svenska jägareförbundet har än en gång fått lägga ut texten om det hemska ”rovdjurstrycket” i Sverige.

Han för fram som något av ondo att vi i Mellansverige skulle ha den högsta uppmätta tätheten av europeiskt lodjur i världen. Det låter ju dramatiskt, men vi kan ju börja med att begränsa oss till dess utbredningsområde, d.v.s. Europa och norra Asien. Var någonstans tycker han att det borde finnas tätast med lodjur om inte i våra så lämpliga mellansvenska skogar? (Längre norrut ställer ju hänsynen till rennäringen till problem.)

Borde vi inte i stället vara stolta och glada över att ha fått tillbaka detta vackra och kraftfulla djur? Trots jägarförbundets propaganda är det just detta majoriteten av svenska folket, inklusive landsbygdsborna är.

Det som är oroande när det gäller lostammen är i stället att den åter har minskat och inte når upp till det mål på 200 årliga föryngringar som satts. Ett skrämmande faktum här är att den vanligaste dödsorsaken är illegal jakt, därnäst kommer den jakt som Naturskyddsverket tillåter för att tillmötesgå jägarna.

Med infantila formuleringar som att ”lodjuren äter sig söderut genom rådjursstammen” m.m. försöker han skapa någon slags skräckstämning. Att lodjuren även sprider sig söderut är ju högst önskvärt och att de äter rådjur helt naturligt.

Problemet som jägarförbundet ser det är att det blir för få djur över till jägarna att döda. När man talar om en drastisk nedgång på rådjur gör man jämförelser med några extrema år i början av nittiotalet då stammen exploderade p.g.a. mycket milda vintrar och rävskabb (räv är den största predatorn på rådjur). Som mest sköt man 1992 nästan 400 000 rådjur i landet, år 2004 var avskjutningen nere på knappt 150 000 djur. Detta kan onekligen verka som en dramatisk minskning om man inte ser det i ett lite längre perspektiv.

Den avskjutning man är ”nere” i nu är högre än någon gång tidigare fram till slutet av 1980-talet. 1940 sköt man i hela landet ca. 9000 rådjur, runt 1970 kanske 30-40 000 st. En avskjutning på bortåt 150 000 djur tyder inte direkt på att vi ”snart inte har någon jaktbar stam” I så fall har det funnits en jaktbar stam i Sverige endast under de senaste 15-20 åren.

Nu hävdar vissa jägare förstås att det är just här i Värmland och övriga Mellansverige som markerna är ”rådjurstomma” och att rådjuret ”är utrotat i vissa områden”. Vi som bor här vet ju i och för sig att detta inte är sant, men om så vore skulle så småningom även lodjursstammen minska här och etablera sig där bytesdjuren är fler. Under tiden fick väl jägarkåren rätta mun efter matsäcken. Detta är för jägarförbundet tydligen en orimlig tanke.

För de flesta andra människor verkar det i stället orimligt att jägare ska kunna ställa krav på ett oförändrat köttuttag ur den natur de betraktar som sitt skafferi.

Jägarkåren resonerar likadant när det gäller älgstammen och vargen. Man vill till varje pris hålla kvar älgstammen på en mycket hög nivå. Priset betalas om 70-100 år av våra barn och barnbarn när det gäller de stora skogsskadorna och årligen av hundratals offer i trafiken.

1970 sköt man ca. 30 000 älgar i landet. Då tyckte man på jägareförbundet att gränsen var nådd för hur stor älgstam man kunde ha. Nu skjuter man över 90 000 älgar och klagar på konkurrensen från drygt hundra vargar.

Jägarna gör stor sak av att varg ibland dödar hundar. År 2004 dödades och skadades 14 st. hundar av varg. Samma år dödades och skadades svårt 76 människor i älgolyckor.

Kampanjen mot vargarna är extra olycklig eftersom stammen är så extremt liten och lider av inavel. Två tredjedelar av dödligheten hos varg orsakas av illegal jakt. Det borde vara jägareförbundets absolut största fråga att ta itu med detta men man gör ingenting.
I stället ger man indirekt sitt stöd genom hätska påhopp på rovdjurspolitiken, myndigheter och miljöåklagare. Man har tagit fram en förvaltningsplan för varg som skulle vara löjeväckande om den inte var så makaber. En slags biologisk ingenjörskonst där man på en karta placerat ut en vargfamilj här och en där för att få leva några år innan de skjuts bort.

Glöersens förhoppning att det går att påverka politikerna är tyvärr sann. Detta beror främst på att så många riksdagsmän själva är jägare och inbitna rovdjurshatare. Dessa har i sin tur genom långvarigt tjat lyckats lura i sina partiledningar att det finns röster att vinna på att sälla sig till rovdjurshatarmobben. Eftersom man inte så hårt kan driva en jägarfråga framställer man det hela som ett stort landsbygdsproblem. Detta är helt felaktigt. Alla opinionsundersökningar visar att det finns en mycket klar majoritet som stöder de av riksdagen uppsatta målen för rovdjur. Detta gäller även när man går ner på kommunnivå i vargrevir. Enda undantagen är några kommuner i Dalarna där det finns en mycket liten majoritet som är negativa till rovdjur. Mycket talande är att i dessa kommuner är 37% av politikerna på valbar plats vapeninnehavare!

Glöersen ondgör sig över att miljöpartiet har en vågmästarroll och att jägarnas frågor offras i det politiska spelet. Miljöpartiet må vara litet men fick ändå över 4% av rösterna i senaste valet. Jägarkåren anser att den är stor. Den består av ca. 3% av befolkningen. 97% är inte jägare.

Det förvånar mig mycket att den stora del av jägarkåren som inte alls delar förbundens rovdjurssyn låter sin hobby smutskastas av dess representanter. Till sist kommer vi tro att alla jägare ser naturen endast som sin privata köttbod.

De som eventuellt tänkt skriva på jägareförbundets budkavle bara för att de är jägare eller för att grannen ber dem kanske ska göra följande lilla tidsfördriv först. Ta en röd penna och rita en prick, den motsvarar den svenska vargstammen. Rita sedan ca 3 000 svarta prickar, dessa motsvarar den svenska älgstammen.

Ylva Lindberg
Hällefors

Publicerad i Filipstads Tidning 2006-06-22

Gå till arkivet