Gott om belägg finns för att vargen inte är inplanterad

2007-10-18 |

Brev adresserat till Miljöministern, Jordbruksministern, Rovdjursutredare Åke Pettersson och Sveriges Riksdag

Är vargen inplanterad?

I en skrivelse till Miljöministern, Jordbruksministern, Miljö- och jordbruksutskottet och Rovdjursutredare Åke Pettersson daterad oktober 2007, begär Jägarnas Riksförbund i Gävleborg, Värmland, Örebro, Dalarna och Jämtland - Härjedalen att det skall utredas om vargstammens tillväxt är ett resultat av olaglig inplantering eller om de kommit på naturlig väg. Man pekar bl.a. på SNF:s Projekt Varg som startade i början av 1970-talet och att vargarna först dök upp i Värmland.

Vi får nog nöja oss med att vi aldrig kommer att exakt få reda på hur det gick till när vargen etablerade sig i Sydskandinavien. Däremot skulle det kunna vara till nytta för framtiden om vi på ett lättfattligt sätt sammanställde den kunskap som vi trots allt har. Två personer, en i Norge och en i Sverige samlade in uppgifter från lokalbefolkningen under 1970-talet och spårade varg i gränstrakterna Hedmark/Norge långt före föryngringen på Finnskogen 1983 och långt före att rykten om utplantering uppstod, ingen av dessa personer har publicerat sina uppgifter. Hur ryktena om utplantering börjat i pressen har delvis redogjorts för (Bjärvall 2007). Att invandring på naturlig väg är både möjlig och rimlig har visats i en vetenskaplig studie (Linell et al 2005).

Flera polisutredningar, både i Norge och Sverige har gjorts sedan 1979, angående olaglig utsättning och samtliga utredningar har utmynnat i ”uppenbarligen ogrundade påståenden”. Det framgår inte på vilket sätt man tänkt sig att utredningen skall utföras, inte heller vem (vilka) som skall göra utredningen, när man inte tror på vare sig viltekologer, genetiker eller myndigheter. Som indicium för utplantering viftar man fortfarande med den nu 30 år gamla SNF-rapporten Projekt Varg som ju avsåg att rädda den Skandinaviska vargen genom en riktad avel av djurparksvargar.

Skulle en sammanställning göras så som BRÅ föreslår är det viktigt att man beaktar hela Fennoskandien inklusive ryska Karelen och Kola. Tidsmässigt bör man titta på hela perioden efter krigsslutet. Att studera vargar som rört sig inom södra Sverige kring 1983 är ett för snävt tids- och rumsperspektiv.

BRÅ föreslår att man skall sammanställa det man vet. En sammanställning finns delvis redan: The origins of the southern Scandinavian wolf Canis lupus population: potential for natural immigration in relation to dispersal distance, geography and Baltic ice, Linnell, Brøseth, Solberg & Brainerd, Wildlife Ecology 2005 11:4 p 393-391. Detta arbete fastlägger att hypotesen som gör gällande att den Sydskandinaviska vargpopulationen blev återetablerad på naturlig väg från öst är både möjlig och rimlig. Denna bild styrks av att genetiska studier av historiskt material från 1862, 1950 och 1965 visar på finsk-ryskt ursprung (Flagstad et al 2003).

DNA-teknik fastlade redan 1996 att dagens Skandinaviska vargstam inte härstammar från djurparksvargar (Ellegren et al 1996). Dessutom har dagens reproducerade vargstam sitt ursprung i ett enda par som födde en kull 1983 och ytterligare en hanne 1991 samtliga av finsk-rysk härkomst (Ellegren 1999, Sundqvist et al 2001, Vila et al 2002). Vargstammen har alltså en enda moderslinje och varje ny varg som kommer in i denna stam kommer att upptäckas. Vi har även säkra bevis genom dödade vargar att det genom årtiondena rört sig vargar i de Sydskandinaviska fjällen under efterkrigstiden. Historierna om utplantering av vargar och dess orsaker har behandlats av af Klintberg 1994/95, Skogen & Haaland 2001, Skogen et al 2003, Svarstad & Skogen 2003).

Tre böcker har skrivits som förgäves försökt leda i bevis att vargen blivit olagligen utplanterad: ”Vargmannens testamente” och ”Avslöjandet” av N. Norlén (2001, 2007), samt en bok från Norge av L. Toverud (2002) och en norsk TV-film ”Ulvemysteriet”.

Den bästa sammanställningen över den Skandinaviska vargen utbredning har gjorts i Norge. Rovviltprojektet omfattande tiden 1948-1984 (Sørensen 1986). Det är en svaghet att en liknande sammanställning inte gjorts tillgänglig i Sverige. En sammanställning över kända fakta skulle åtminstone kunna få de olika lägren att vara överens om kända fakta. T.ex. så kom vargen inte först till Värmland som det hävdas i skrivelsen, för på norsk sida spårade man varg här 1968- 1978 med en möjlig föryngring i Trysil 1976. Tre vargar dödades i södra Norge 1946-47, en varg dödades i Sogn 1950 som senare visat sig ha finsk-rysk härkomst. En varg dödades i Hedmark 1964 och en varg dödades i Härjedalen 1965. Vi har t.ex. upplysningar om en vargflock i Sydskandinavien 1960 och 1962.

Leif Kihlström
Medlem i Svenska Rovdjursföreningen

Gå till arkivet