Fårnäring och fäbodbruk går framåt där rovdjuren samtidigt ökar

2007-04-03 |

Replik med anledning av Johnny Larssons inhopp i rovdjursdebatten 2 april 2007

Svenska Rovdjursföreningen förlöjligar inte folks rädsla för rovdjur som Johnny Larsson hävdar i ett debattinlägg i måndagens GD. Däremot ställer vi oss frågande till hur myndigheter som utövare av rovdjursförvaltningen skall hantera denna rädsla utifrån riksdagsbeslutet om en sammanhållen rovdjurspolitik och det faktum att rovdjuren skall tillåtas återetablera sig i markerna.

Vi frågar oss hur många vargar som insändaren anser måste avlägsnas för att några människors påstådda rädsla skall minska eller helt elimineras, eller är det möjligen så att Johnny Larsson sällar sig till skaran som inte vill ha varg över huvud taget och att rädsla ur lobbyistisk synvinkel är bra argument för att uppnå detta?

Dessvärre ser vi allt oftare bevis för att organisationer och enskilda i skyddsjaktansökningar på varg, med överdrifter bortom all sans och förnuft försöker utnyttja just folks rädsla för rovdjur.

Rädsla, som ibland gränsar till extrem fobi, förekommer ju som bekant för allt ifrån småkryp till älgar och vi frågar oss hur Johnny Larsson ställer sig till det faktum att ca 630 000 svenskar säger sig vara rädda för älg? Hur hanterar vi detta faktum och kan Johnny påvisa exempel där krav ställs på att älgstammen skall reduceras pga. just detta?

Återigen beträffande fårnäringen. Trots ökande rovdjurstammar ökar andelen får på ett anmärkningsvärt sätt. Bara i Gävleborg med sjutton procent de senaste fem åren och detta har ingenting med bidrag för rovdjursstängsel att göra (som dock utgör en framgångsfaktor i rovdjurspolitiken), utan detta är helt och hållet ett resultat av omfattande bidrag i form av areal- och diverse andra tilläggsbidrag. Således ett ekonomiskt styrmedel som utnyttjas och detta oavsett oro eller hänsyn till en ökande rovdjurstam.

Trots att en dryg tredjedel av landets lodjursförekomst, samt trots att mer än en femtedel av björnförekomsten och större delen av landets vargförekomst förekommer inom området för Sveriges drygt 200 verksamma fäbodar, är det förvånande att inte fler frigående fäboddjur angrips av rovdjur. Sedan 1997 har årligen i snitt två angrepp skett av varg, knappt ett angrepp av lodjur, medan björn står för knappt fem årliga angrepp. Detta är anmärkningsvärt låga antal mot bakgrund av att fribetande tamdjur exponeras som vilka vilda bytesdjur som helst.

Att fäbodbruket idag skulle vara hänvisade till ständig övervakning pga. rovdjursförekomsten, så som Johnny Larsson hävdar, är ett flagrant exempel på de sanslösa överdrifter som förekommer bland oseriösa debattörer.

Till sist har Svenska Rovdjursföreningen aldrig hävdat att alla jägare ägnar sig åt tjuvskytte på rovdjur. Tvärtom, liksom BRÅ, som utredde tjuvjakten, menar vi att det är en mindre organiserad klick som ägnar sig åt denna kriminella verksamhet och att merparten av jägarkåren faktiskt ställer upp på den förda rovdjurspolitiken. Dessvärre är dom fan så tysta i debatten!

Anders Ekholm
Svenska Rovdjursföreningen region Gävleborg

Gå till arkivet