En politiskt motiverad jakt på vargen

2010-01-08 |

210 vargar med ursprung ur 2-3 individer är inte en på sikt livskraftig stam, detta är genetisk expertis enig om. Den bör få växa till minst det dubbla, vissa experter talar om tusen individer. Svenska Rovdjursföreningen och andra ledande bevarandeorganisationer anser att licensjakt på en så liten stam allvarligt hotar dess existens och därmed strider mot EU:s art- och habitatdirektiv, skriver Håkan Eles.

Så har då den omtalade vargjakten genomförts, den första stora, organiserade sedan varg- och björnskallens dagar vid mitten av 1800-talet. Då bodde de flesta på landet och var för sin försörjning beroende av boskapens skogsbete under sommarhalvåret. De stora rovdjuren var indirekt ett hot mot ens egen överlevnad, då man själv måste producera sin mat för den kommande vintern.

Så är det ju inte längre. Så varav kommer sig egentligen myndigheternas ängsliga inställning till en svensk vargstam? Ingen seriös person kan på allvar hävda att rovdjur skulle utgöra någon fara för människan. Visst finns det opinionsbildare som försöker piska upp en rädsla för rovdjur/varg. Lyssnar verkligen våra beslutsfattare på sådan okunskap? Jag vill inte tro det. Angrepp på betande boskap kan förhindras genom rätt utformade stängsel, det är väl känt sedan länge (inte minst tack vare Svenska Rovdjursföreningens föregångare Våra Rovdjurs stängselförsök på 1980-talet här i Värmland). Så det kan inte vara det. Och varg i renbetesområdena skall vi ju inte ha. Så vad är det då?Jag har bara en förklaring: jägarlobbyn, som dessutom anses tala för landsbygdens befolkning i stort. Jag är själv jägare, i all anspråkslöshet, och bor på landet, till råga på allt i kanten av Halgåreviret. Också jag tycker det är tråkigt att inte längre kunna släppa min tax på en rådjurslöpa; jag vill självfallet inte utsätta en familjemedlem för risken av vargangrepp. Men jag skulle aldrig komma på tanken att just mina önskemål skulle styra vår faunas sammansättning. Vi får istället anpassa oss efter nya förutsättningar, intelligenta och bildade som vi är. Eller hur?

Men beslutsfattare i regering, riksdag och kommuner tycks kritiklöst ha lyssnat på en högljudd liten grupp, som visserligen är närmast berörd men som ändå är en begränsad minoritet av landets befolkning, och vars av vargen hotade intresse trots allt är en fritidssysselsättning, ett nöje: glädjen att få lyssna till ett klingande har- eller rådjursdrev. Kära jägarvänner, det finns trots allt även andra värden här i livet! Regering/riksdag har dock tagit detta till sitt hjärta och beslutat att vi skall ha 210 vargar. I ett land som Sverige! Man häpnar. Det är med förlov sagt löjeväckande, både antalet och exaktheten. Det är mindre än vad Estland har, på en tiondedel av Sveriges yta. Det är också häpnadsväckande, och även vargforskarna tar sig säkert för pannan, att höra det ansvariga statsrådet nu, efter jakten, motivera avskjutningen av mer än 10 procent av landets vargstam med att vi har skjutit genetiskt defekta vargar (njurskador, ryggskador, hjärtfel); den urskillningslösa licensjakten skulle alltså ha rensat bort ett antal sjuka individer? Man har svårt att tro sina öron. Okunskap, ren fräckhet eller bäggedera?

210 vargar med ursprung ur 2-3 individer är inte en på sikt livskraftig stam, detta är genetisk expertis enig om. Den bör få växa till minst det dubbla, vissa experter talar om tusen individer. Svenska Rovdjursföreningen och andra ledande bevarandeorganisationer anser att licensjakt på en så liten stam allvarligt hotar dess existens och därmed strider mot EU:s art- och habitatdirektiv. Jakten har därför anmälts till EU-domstolen. Vi får se vad de som tolkar lagens bokstav säger. Att licensjakt på en så bräcklig population strider mot lagens anda torde vara fullt klart. Regeringen säger själv i sin rovdjursproposition, som ligger till grund för denna vargjakt, att licensjakt på dagens vargstam kan accepteras om kontinuerlig genetisk påfyllnad säkerställs. Den vetenskapliga grunden för en sådan slutsats kan ifrågasättas. Hur som helst borde det ha varit en självklarhet att först säkerställa denna påfyllnad, hur det nu skall gå till, innan jakten genomförs.

Nu har 26 av tillåtna 27 djur fällts, nio av nio i Värmland, tio av nio i Dalarna (en överskjutning, som givetvis borde ha avräknats i ett angränsande län). Det har gått snabbt och till synes effektivt, tack vare gynnsamma snöförhållanden som bidragit till att inga skadskjutna vargar går omkring i våra skogar, enligt rapporteringen. Men jakten måste naturligtvis utvärderas mera ingående, både vad gäller skjutresultat och den veterinärmässiga delen (ryggskador, njurproblem, hjärtfel?). Granskar man skjutresultaten blir bilden mindre ljus. Det verkar som om åtminstone fem blivit skadskjutna och kunnat avfångas först vid eftersök, inte alltid ens samma dag. Minst lika många påskjutningar rapporteras ha varit bomskott. Bilden är fortfarande oklar men detta tyder på att cirka var tredje påskjutning resulterat i antingen skadskjutning eller bom. Sannerligen inget gott resultat. Något sådant vore helt oacceptabelt vid älgjakt. Många jägare avskyr vargen, låt oss inte huttla med det. Kan sådana känslor ha medverkat till att olämpliga skott avlossats? Den här jakten måste utvärderas ordentligt.

Nu har vi fått jaga varg. Vi har visat att det inte var så svårt som det ofta sagts. Låt oss nu också visa att aversionen mot vargen minskar och att istället acceptansen ökar. Vargen är ett imponerande, vackert och högtstående djur. Hans hemortsrätt och jakträtt i våra skogar är minst lika gammal och välmotiverad som vår. Det är en självklarhet att vi jägare skall behandla honom med samma respekt och omsorg som alla andra djur. Ansvaret är vårt!

Håkan Eles
Regionansvarig i Värmland för Svenska Rovdjursföreningen, ordförande Nedre Värnäs VVO

Publicerad i NWT 100108

Dokument för nedladdning

100108 NWT En politiskt motiverad jakt på vargen.pdf

Gå till arkivet