Debattören är ensam om att tro att det är älgar och inte tjuvjägare som dödar vargar

2008-02-20 |

Ett ljus går opp, när jag läser Seleborgs insändare "Wykman och Rödluvan" (18/2). Att vargen är oskygg måste bero på, att det inte finns någon tjuvjakt! Det är nämligen inte tjuvjägare, som dödar varg, det är "ett icke ofarligt villebråd, som blir duktigare och duktigare på att försvara sig " – nämligen älgen. Tjuvskjutna vargar är inte tjuvskjutna, de är "ihjälsparkade".

En uppfattning som i förbigående inte delas av forskare, WWF, naturskyddsförening, Jägareförbund, polis, åklagarväsende och BRÅ för att nämna några.
Uppträder man "civiliserat" i skog och mark med kunskap om och hänsyn till hur djur fungerar, händer inga olyckor. Detta gäller överallt i vår värld. Händer något kan nästan alltid bakspåras till felaktigt mänskligt beteende.

Att vargstammen lider av svår inavel är välbekant för alla utom Seleborg. Att två av tre döda vargar är tjuvskjutna är välbekant för alla – utom Seleborg. Att omstrukturering av landsbygd är resultat av statsmakternas jordbrukspolitik och inte ett fåtal vargars fel vet alla – utom Seleborg.

Seleborg talar om, att empati utvecklas med åren och nämner att "främst strykninet vände bladet till landsortsbefolkningens fördel". Hur många andra djur strök då med, tror Seleborg? Även idag hittar man kadaver med stryknin . Empati, Seleborg, gör inte halt inför andras lidande oavsett hur många ben de går på!

Folkaktionens portalfigur, Stig Engdahl, har vid upprepade tillfällen framfört, att vi inte skall ha frilevande vargar. Varg skall enbart finnas i "enorma hägn". Under de år jag följt Seleborg och hans Folkaktion i debatten, har jag frågat mig, hur varg skulle överleva i en Folkaktionens värld. Vid en TV-sänd debatt i höstas girade Seleborg något vad gäller fria vargar.

Frågor till Seleborg:
Skall vi ha frilevande varg i vårt land eller skall de förvaras i "enorma hägn"?
Om vi skall ha frilevande varg – hur många? Var?

Kristian Bernstone
Medlem i Svenska Rovdjursföreningen

Publicerad i Sundsvalls Tidning 2008-02-20

Gå till arkivet