Viltolyckorna ökade med 10 procent på tre år till 44 000 - 34 000 är rådjursolyckor

2011-06-18 |

Förra året dödades 34 000 rådjur i trafikolyckor i landet. Ändå hävdar jägarorganisationerna att rådjuren minskar och ger lodjuret skulden.

Antalet rapporterade viltolyckor fortsätter att öka. Mellan 2008 och 2010 har antalet nationellt ökat med tio procent. 2008 rapporterades lite över
40 000 viltolyckor, förra året hade siffran ökat till över 44 000.
Drygt tre fjärdedelar, nära 34 000, var olyckor med rådjur, vilket är intressant med tanke på den debatt som fördes i vintras i samband med lodjurjakten.

Jägarorganisationerna påstod att rådjursstammarna var på väg att utplånas av det stora antalet lodjur. Ett argument man använde för att få fler lodjur att skjuta på licensen. Som grund för detta påstende använde man avskjutningsstatstik som förs av Jägareförbundet på uppdrag av Naturvårdsverket.
Det som förvånar när man tittar närmare på denna statistik är att den är frivillig, till skillnad då från olycksstatistiken som är tvingande. Den som kör på ett djur är tvungen att anmäla detta till polisen.
Olycksstatistiken pekar klart och tydligt på en ökad population med rådjur medan avskjutningsstatistiken pekar på en minskning. En skillnad det finns anledning att fundera närmare på för de myndigheter som bestämmer storleken på av lodjurslicensen.
Går man fem år tillbaka i statistiken har antalet rådjursrelaterade olyckor ökart ffrån knappt 28 000 till 34 000.

Olycksökningen gäller alla djurarter men främst rådjur, hjortar och vildsvin.
Efter rådjur är älgen den vanligaste med 7 227 olyckor. 2008 rapporterades 5 700 älgolyckor.

För andra arter ser siffrorna för 2010 ut så här:
3 085 vildsvin
876 dovhjort
284 kronhjort,
6 björn,
7 varg,
27 lodjur,
7 utter
6 örn.
Olyckor mellan bil och ren ingår i en särskild statistik. I fjol rapporterades 1 750 renolyckor. De flesta skedde i Väster- och Norrbottens län.

Den kraftiga ökningen av viltolyckorna tvingar nu samhället att stoppa utvecklingen.
Förra året omkom sex personer i viltolyckor, vilket var lika många som 2008.
Tretton olika organisationer och myndigheter knutna till Nationella viltolycksrådet ska ta fram en plan för hur man ska få ned antalet viltolyckor.
Inledningsvis kommer man att kartlägga de fem mest olycksdrabbade vägarna i varje län och föreslå åtgärder. Sedan kan det bli tal om att öka avskjutningen, men också se till att väggrenar hålls rena från sly och annat som hindrar en bra överblick vad som rör sig vid sidan av vägen.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen