Viltförvaltningen minskar björnstammen i Jämtland

2011-06-16 |

Antalet björnar i Jämtlands län ska bli färre. Det beslöt i dag, torsdag, jaktmajoriteten i Viltförvaltningsdelegationen vid Länsstyrelsen.
650 björnar ser man som mål i förvaltningen.
Beslut ligger till grund för länsstyrelsens beslut i sommar om hur många björnar som får skjutas i årets jakt.
90 björnar fick skjutas förra året.

Enligt en tillväxtberäkning daterad 2010 uppskattades antalet björnar i länet till 750–800 st. Men det finns också en forskarrapport från 2008 som då uppgav drygt 1 000 björnar i länet.
Delegationen bestämde ett förvaltningsintervall på 500 till 800 björnar i länet.
Beslutet föregicks av två omröstningar.
Naturvårdsintresset och lokalt näringsliv/turism i delegationen hade båda ett förslag på intervallet på 800 till 1 200 björnar, med förvaltningsmålet 1 000 individer. Detta ställdes mot fäbod-, jordbruks- och jägarorganisationernas förslag på 500 till 800 björnar med förvaltningsmålet 650 individer.
Jägarintresset ”vann” med 10-2.
Därefter ställdes länsstyrelsens förslag på 600 till 1 000, med förvaltningsmålet 800 björnar, mot jägarintressets förslag. Röstsiffrorna blev 9-4 till fördel för jägarintressets lägre förvaltningsmål.
Viltförvaltningens beslut blev alltså en förlust för björnarna.
Naturvårdens och turism/lokala näringslivets delegater lämnade in avvikande meningar.

För den oinvigde kan det vara på sin plats nu och här att förklara förvaltningen:
Förvaltningsmål anger björnstammens storlek som förvaltningen ska sträva efter att upprätthålla i länet.
Förvaltningsintervall anger spannet runt förvaltningsmål inom vilket björnstammen i länet tillåts att variera.
Vilket i princip betyder att Viltförvaltningsdelegationen kan tillåta sig att släppa upp björnpopulationen till 800 individer.

Men problemet för björnarna i Jämtlands län är att Viltförvaltningsdelegationen har en dold majoritet med starkt jägarintresse.
På pappret ser det ut så här: Jägarintresset har en representant i delegationen, samtliga fem ordinarie politiker i delegationen har gjort klart att de är jägare, vi har en delegat för LRF, en för skogsnäringen, två för rennäringen, en för fäbodbrukarna, en för friluftslivet, en för polisen (frågor om trafiksäkerhet och illegal jakt), en för turism och lokalt näringsliv och en för naturintresset.
Ganska säkert kan man säga att redan här står det åtminstone 11-4 till jägarintresset.
Landshövdingen har utslagsröst.

Var det så här miljöministern hade tänkt att den demokratiska processen i viltförvaltningen skulle ökas när han gav länsstyrelserna uppdraget att inrätta de regionala Viltförvaltningsdelegationerna?

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen