Viktigt SRF-dokument - Fokus på de fyra stora rovdjurens ekologiska roll

2011-06-18 |

Zoologen Andrés Ordiz har på Rovdjursföreningens uppdrag sammanställt aktuell vetenskaplig kunskap om de stora rovdjurens ekologiska roll, med särskilt fokus på de fyra stora i Skandinavien - varg, björn, lo och järv.
Svensk rovdjurspolitik handlar mest om siffror. Politiska beslut fastställer hur många individer eller föryngringar av varje art som ska finnas i landet och - i vissa fall - i vilka delar av landet de inte ska finnas alls. 
Att de rovdjurspolitiska besluten har biologiska konsekvenser som sträcker sig långt bortom de direkt berörda arterna tycks få inse eller ta hänsyn till.
Men stora rovdjur är verkligen inte bara siffror.

Menar man allvar med ambitionerna att bevara biologisk mångfald och fungerande ekosystem
kan man inte behandla de stora rovdjuren som om de vore isolat, utan samband med den natur där de lever. 
Det är en av de grundläggande slutsatser som Andrés Ordiz, zoolog och forskare
i det skandinaviska björnprojektet och i ett liknande projekt i Spanien, slår fast i denna rapport.

Länge var den förhärskande uppfattningen, också bland ekologer, att ekosystem i grunden formades
nerifrån och upp och att deras produktivitet var den avgörande faktorn.
Ju mer växtbiomassa de kunde producera, desto mer mat fanns det för växtätarna. Och ju fler växtätare, desto mer mat för rovdjuren. I dag finns en överväldigande mängd data som visar att det inte är så enkelt.
Produktiviteten och nedifrån-upp-processerna har stor betydelse, men ekosystem formas också
av samband och processer i motsatt riktning, från de stora rovdjuren i toppen av näringskedjorna.
Rovdjurens närvaro får effekter som sprider sig nedåt genom näringsvävarna. Rapporten
innehåller flera slående exempel på sådana kaskadeffekter. Uppifrån-ned-kontroll är starkare
och vanligare än man tidigare ansett, och tycks dessutom spela särskilt stor roll i ekosystem på
nordliga breddgrader.
I ett modernt perspektiv på ekosystemens funktion och processer är nedifrån-upp- och uppifrån-
ned-processerna oupplösligt sammanflätade. Den dynamiska balansen mellan dem ger systemen struktur och reglerar ytterst artsammansättning och diversitet.  
Av detta följer också
att topprovdjuren spelar avgörande roller i ekosystemen.

Viktiga slutsatser i rapporten är...

· Topprovdjur kontrollerar stammarna av växtätare.
· Topprovdjur påverkar bytesdjurens beteende.
· Topprovdjur kontrollerar populationerna av mindre rovdjur.
· Topprovdjur gynnar biologisk mångfald.
· Vissa rovdjur har en viktig funktion som asätare.
· De stora rovdjursarterna är inte utbytbara.
· Rovdjur påverkar växtsamhällenas struktur.
· Tätheten spelar roll.
· Jakt kan inte ersätta predation.
· Jakt på topprovdjur äventyrar deras ekologiska roll.

Dokument för nedladdning

SRF rovdjurens ekologiska roll.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen