Viktigt att värna Tivedenvalpar på vandring

2014-05-26 |

De genetiskt viktiga fjolårsvalparna i Tiveden verkar ha lämnat reviret. En DNA-analys visar att åtminstone en av valparna passerat gränsen mellan Jämtland och Dalarna och troligen har även de andra i kullen börjat sin vandring för att skapa egna revir. Enligt Naturvårdsverket bör man vara försiktig när det gäller beslut om skyddsjakt på valparna.

Vintern 2013 flyttades ett genetiskt viktigt vargpar från Norrbotten till Tiveden och paret fick valpar förra våren. Nu har Sveriges lantbruksuniversitet gjort en DNA-analys av ett prov plockat mellan Jämtland och Dalarna och konstaterat att det kom från en av valparna från Tiveden. När en ny kull föds brukar förra årets valpar lämna reviret så det är troligt att även de andra valparna gett sig ut på vandring för att söka sig nya revir. Först när Tivedenvalparna själva fått valpar kan de bidra till att minska inaveln i den svenska vargstammen.

- Därför är det viktigt att iaktta en viss försiktighet i samband med
beslut om skyddsjakt då vargarna från Tiveden är ute och söker lämpligt revir, säger Helene Lindahl på Naturvårdsverket i ett pressmeddelande.

 

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen