Växande vargstam stör inte lodjuren

2010-04-13 |

Vargstammen i Sverige har tredubblats under de sista tio åren, men det har inte påverkat lodjuren i samma område. Den slutsatsen drar forskare vid SLU i Grimsö i en nyligen publicerad studie, som har gjorts inom det skandinaviska forskningsprogrammet SKANDULV.

– Studien visar att varg och lodjur kan leva i samma område, säger Camilla Wikenros vid SLU:s forskningsstation Grimsö i Bergslagen. Den större, dominerande arten (vargen) behöver inte inverka negativt på den mindre artens (lodjuret) utbredning och överlevnad.

Ett delresultat är att lodjur inte undviker områden med varg. Det har forskarna kunnat visa genom att under flera år studera den geografiska fördelningen av familjegrupper (honor med ungar) av lodjur i relation till vargrevir.

Frånvaron av konkurrens mellan lodjur och varg i Sverige kan förklaras av att det i vargarnas utbredningsområde fortfarande är relativt gott om bytesdjur.

– Och det huvudsakliga bytesdjuret i de flesta vargrevir utgörs av älg, medan lodjuren är specialiserade på rådjur, säger Camilla Wikenros.

Relaterade länkar

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen