Värmen efter en björn ger Sara lyckokänsla

2011-08-28 |

Sara jagar björn och varg med kameran
50 björnar ska skjutas i den pågående jakten i Gävleborg.
Det är en jobbig tid för Sara Wennerqvist i Kungsberget som älskar björnar och är Svenska Rovdjursföreningens regionansvarig för Gävleborg.
En månad varje år tillbringar hon nätterna i sovsäck i skogen för att komma nära så många som möjligt.
Hittills har hon mött 23 stycken.

Varje maj månad lånar Sara Wennerqvist en jaktstuga mellan Källsjön och Lövtjärn ovanför Åmot, vänder på dygnet och ger sig ut i skogen på nätterna för att leta efter djur, främst björn och varg.

– I våras var jag nära att ge upp efter tio dagar när jag plötsligt såg en sekundsnabb skymt av en björn. Jag försökte räkna ut hur den skulle gå för att genskjuta den. Till slut hittade jag den sovande, hängande över en sten. Jag satt 25 meter därifrån i en halvtimme och bara tittade och tog bilder. Tyvärr klantade jag till det så att den vaknade av ett klick när vinden stod stilla. När den försvunnit gick jag fram och kände på stenen som var alldeles varm. Det var en sån otrolig lyckokänsla!

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen