Vargvalp från Tiveden skjuten

2014-06-05 |

En fjolårsvalp från Tivedenreviret är skjuten i skyddsjakt. Naturvårdsverket har tidigare flaggat för att man ska vara försiktig när det gäller skyddsjakt på Tivedenvalparna eftersom de bär på viktiga gener. Men trots det sade Naturvårdsverket ja till samebyns begäran om skyddsjakt.

Fjolårsvalpen lämnade Tiveden i våras för att söka sig ett nytt revir. Den hann inte vandra särskilt långt innan den blev fälld i skyddsjakt. Valpen identifierades tidigare med hjälp av DNA på gränsen mellan Jämtland och Dalarna och befann sig i kalvningsland för renskötseln när den blev skjuten.

Naturvårdsverket meddelar att man inte visste något om vargens ursprung när beslutet om skyddsjakt fattades. Grundregeln är annars att göra en DNA-analys innan man fattar ett sådant beslut. Den berörda samebyn ansåg att situationen var så akut att analysen inte hanns med. Men någon ren uppges inte ha blivit skadad av valpen.

Valpen härstammar från det genetiskt viktiga vargpar från Norrbotten som flyttades till Tiveden 2013. Naturvårdsverket och regeringen hävdar att Tivedenvargarnas gener skulle kunna minska inaveln i vargstammen och på så vis ge möjlighet till att skjuta ner vargstammen till en extremt låg nivå.  

För att Tivedenvalparna ska kunna minska inaveln måste de själva få  valpar. Naturvårdsverket har tidigare sagt att man därför ska vara försiktig när det gäller skyddsjakt på valparna från fjolårskullen som nu söker sig egna revir. Men nu är alltså en valp redan skjuten.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen