Vargstammen är för liten och för isolerad

2017-01-27 |

I Sverige finns över 300 000 älgar, över 100 000 vildsvin, över 100 000 rävar – och omkring 300 vargar. Vargpopulationen är alltså en liten djurpopulation. Och vargarna är extremt hårt inavlade – inaveln är i genomsnitt lika stark som när man parar syskon med varandra.

Att inaveln blivit så hård beror på att vargpopulationen härstammar från få individer, att den varit liten under lång tid, och att nya, obesläktade vargar alltför sällan kommit in i populationen. Och problemet med för lite invandring kvarstår. Det är alldeles för långt från den finska vargpopulationen till den skandinaviska, och de flesta vargar som kommer in i norra Sverige dödas eller förolyckas innan de haft en chans att träffa inhemska vargar, bilda par och föröka sig.

En djurpopulation som är så liten, så inavlad och så pass isolerad är väldigt känslig. Det är därför som flera miljöorganisationer har engagerat sig så mycket för att försöka stoppa licensjakten efter varg.

Det skriver Svenska Rovdjursföreningens ordförande Torbjörn Nilsson i en artikel i tidningen Syre.

 

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen