Vargpopulationen ökar i antal samtidigt som inaveln minskar

2013-09-03 |

Foto Maria Svanström. Vargpopulationen i Sverige står snart på egna ben menar Naturvårdsverket. Antalet vargar kommande vinter torde bli ca 450.

Utvecklingen är positiv för vargstammen och dess möjligheter att finnas kvar på lång sikt i den svenska naturen.
Det visar den skandinaviska vargrapporten från vintgern 2012-2013 som tagits fram i samarbete mellan Sverige och Norge.

Mycket tyder på att populationsstorleken i sig inte längre är ett problem för vargens framtid.
När inavelsgraden minskar ökar möjligheterna för vargstammen att finnas kvar på lång sikt och att uppnå gynnsam bevarandestatus.
Detta ökar också Sveriges möjligheter att förvalta vargen självständigt.
i vintras fanns cirka 350 vargar i Sverige. Det är nära det antal som tidigare nämnts både av Rovdjursutredningen och Naturvårdsverket som ett tillräckligt antal.
Antalet vargar är dock bara en bit i pusslet för en långsiktigt livskraftig vargstam.
- Vargstammen visar en positiv utveckling men det finns fortfarande en del frågetecken kvar att lösa. Det behövs både en viss storlek och en viss kontinuerlig invandring som tillför nya gener till vargstammen för att den ska vara långsiktigt livskraftig och ha gynnsam bevarandestatus. Vi jobbar på att lösa dessa frågetecken i samråd med en rad olika forskare och hoppas att hitta en lösning under hösten, säger Mark Marissink, chef på enheten för natur och biologisk mångfald på Naturvårdsverket.

Sammanfattningsvis är det en positiv utveckling för vargstammen. De vargar som vandrat in till Sverige och Norge som fått valpar med vargar i den inavlade svenska vargstammen har gett resultat. Sammanlagt har sju valpkullar, alla s k F1, en pappa som är invandrad - Kynnareviret, Galvenreviret och Prästskogsreviret
Positivt är också flytten av det invandrade vargpar från Norrbotten till Tiveden som i våras fick en valpkull på fem valpar.

Till de 350 vargarna som inventerades i våras kan vi nu lägga ca 140 valpar som föddes i de ca 35 revir med valpar födda 2012 som vi hade i inventeringen. Det finns ingen anledning tro att reviren minskat i antal. 25 revirmarkerande vargpar stod i startgroparna att föda sin första valpkull. Först i vinter vet vi vilka föryngringar som lyckades. Men räknar vi med valpar samma antal revir som 2012 betyder det ca 140 nya vargar i vinter, räknat på att fyra valpar i snitt per revir överlever fram till första vintern.
För att få en riktig siffra får vi dra ifrån de ca 40-50 kända vargar som dör varje år av olika anledningar. Trafik, skyddsjakter, drunkning osv.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen