Vargparet i Övertorneå sövdes, mättes, vägdes, halsbandades, boxades inför den långa resan

2013-02-20 |

Så här såg det ut när det förra vargparet lastades i Idre för färd till Tiveden.

UPPDATERAD. I går tisdag sövdes det invandrade vargparet i Övertorneå strax efter lunch. Efter provtagningar mätningar och halsband lastades de in i en bil för att på så sätt fraktas 130 mil söderut mot varglänen i Mellansverige.

Var vargarna släpps ut är ännu några dagar en hemlig information för att inte riskera störningar. Naturvårdsverkets informationschef Anneli Nivren bekräftar på onsdag morgon att vargarna transporterades hela vägen med bil ner till Mellansverige.

Båda vargarna är nu försedda med sändare för att Naturvårdsverket ska kunna ta emot positioner som visar hur vargarna rör sig direkt efter släppet, och framför allt för att ha koll på var vargparet tar vägen på den vandring de sannolikt kommer att starta när den första chocken släpper efter utsläppet i det nya obekanta området.

Ingen av de sju flyttar av varg som skett i Skandinavien sedan 1984 har slutat som planerats. Alla vargar har gått tillbaka till eller emot fångstområdet. Trer av dem har skjutits på vägen tillbaka, eller tjuvjagats med skoter.

Det som talar för att det kan bli annorlunda den här gången är att tiken löper och att de därför har annat att tänka på än att lägga mil under tassarna. Det som talar mot att de stannar i Mellansverige är att de redan har trampat in ett revir i Övertorneå och vill tillbaka dit.

Med stor sannolikhet kommer paret inte att släppas på "utsidan" av någon av de större Europavägarna med tung trafik och krångliga passager genom viltstängel.

Senast man släppte ett vargpar var förra vintern då den finsk-ryska tiken och en hane från Fulufjället kördes ner från Idre till Tivedenskogarna. Utan överdrift kan man säga att den flytten blev rena katastrofen. Vargparet kom i från varandra när E18 viltstängsel skulle korsas vid Villingsberg öster om Karlskoga.

Det slutade med att hanen gick hem själv mot Idre och blev dödad av tjuvjägare på skoter. Den vargen sprang för sitt liv över myrarna öster om Sälen under en mycket lång sträcka.
Tiken gick åt nordost och hamnade till slut tillbaka i renbetet, nu längre norrut i Junsele där hon nu ensam jagas runt med skoter i väntan på att myndigheterna får till en skyddsjakt.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen