Vargjakten - en prestigefråga som drivs igenom utan ansvarstagande

2015-01-21 |

Vargen är ett socialt och intelligent djur som är beroende av människans tolerans för att kunna leva i våra skogar.
Häromdagen gav Högsta Förvaltningsdomstolen i Göteborg besked om att deras bedömning av huruvida det är tillåtet att överklaga beslut på
hotade arter som skyddas av EUs naturvårds-lagstiftning till domstol dröjer ända till nästa vecka.

Under tiden pågår en omfattande vargjakt, vars laglighet inte kan
prövas i domstol, för fullt i Värmlands och Örebro län på en genetiskt
svag och mycket utsatt vargstam.
Att vargstammen är svag och sårbar är något som de
flesta politiker och myndighetsföreträdare nuvarande och före detta,
inklusive Vargkommitténs förespråkare på DN Debatt i lördags 17 januari,
numera vägrar tillstå. Tills för bara något drygt år sedan var
detta ett erkänt faktum. Men som ett mantra upprepas nu att vargstammen
har gynnsam bevarandestatus. Det gör även debattörerna på DN samtidigt
som de belägger andra med bristande"insiktsfullhet om den naturvetenskapliga grunden för vargpopulationens merlångsiktiga överlevnad i Skandinavien". Det är magstarkt.
Vargstammen har en politisk gynnsam bevarandestatus
på en mycket låg och bekväm nivå som passar politiska syften att på
lättast möjliga sätt tillgodose de starka lobbyröster som vill ha en
minimal vargstam. Men det är långt ifrån detsamma som att vargstammen
har biologisk livskraft. Det borde säga sig själv att en stam på 370
djur med en inavelsnivå på 25% och en konstaterad inavelsdepression med
försämrad reproduktion och missbildningar, i en situation med på tok för
låg invandring med genetiskt tillflöde, inte är frisk och livskraftig.
Det är rent ut ohederligt att påstå.
Det har gått politisk prestige i att driva igenom vargjakt efter att
den förra regeringen drev saken så hårt att vargjakt numera, av många
politiker, uppfattas som en nödvändighet för rikets bästa. Detta
synsätt måste förändras. Politikerna måste ta ansvar och våga erkänna
att det behövs långt fler vargar (och det handlar inte om "ett fåtal
individer hit eller dit" som DN-debattörerna påstår) om invandringen
fortsatt är så låg som den är idag; populationsstorleken och
invandringen hänger ihop som kommunicerande kärl!
Regeringen måste ta ansvar för att det tas fram ett vetenskapligt värde för hur många vargar som behövs för en livskraftig stam och hur stor invandringen behöver vara, samt se till att gentiken förbättras avsevärt och att det ges utrymme för ett antal vargetableringar i norra Sverige för att säkra den genetiska kontakten österut.
Det är i den änden man måste börja, inte med omfattande jakt på en
svag vargstam som har sin rättmätiga plats i den svenska faunan. Vargen
har lika stor rätt som andra djurarter att leva i våra skogar och
ställer långt ifrån till med så stora problem som arten beläggs med. Det
är dags att betrakta vargen som en art bland andra arter, låta stammen
växa till sig och få breda ut sig i landet i den utsträckning som behövs
för att den ska överleva och vara i hälsosam kondition. Självklart ska man arbeta med hela den uppsättning av instrument som finns tillgängliga för förvaltningen som gedigen och väl timad faktainformation och stöd vid behov, stängsling, ersättning för skador och skyddsjakt. Man kan dock undra över varför myndigheterna inte haft någon aktiv strategi där man snabbt och framförallt kontinuerligt bemöter de vanföreställningar och överdrifter som ständigt florera om varg runtom i landet?
Jag skulle vilja vädja till mina medmänniskor, vars vilja och
tolerans vargen är beroende av för sin överlevnad, att försöka se vargen
för vad den är. Den är ett intelligent och socialt djur som, efter att i
historisk tid utrotats från den svenska naturen, återkommit till våra
skogar och både behöver och har all rätt att få dela det livsrum Sverige
har att erbjuda.
Acceptera att stammen måste få utveckla sig i fred på ett sätt som är naturligt för varg till en rimlig nivå, tolerera att vissa problem kan uppstå ibland som med praktiskt taget alla andra vilda djur (tex älgar och vildsvin för att nämna några) och acceptera att även människan måste anpassa sig till att det finns andra arter i den svenska naturen.

Ann Dahlerus
Generalsekreterare
Svenska Rovdjursföreningen

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen