Vargjakten är en skam för Sverige

2013-02-02 |

Miljöminister Lena Ek (C) och Naturvårdsverkets kovändningar i vargfrågan och tillåta ännu en jakt är en skam för Sverige, skriver Ylva Lindberg, Svenska rovdjursföreningen.

I oktober förra året presenterade Naturvårdsverket det antal vargar som minst behövs i landet för gynnsam bevarandestatus, under förutsättning att nya gener stadigt tillförs vargstammen. Siffran som nämndes var 380 vargar.

Två timmar senare går miljöminister Lena Ek (C) ut och säger att 180 vargar räcker.

För några veckor sedan gjorde Naturvårdsverket en märklig kovändning från sitt tidigare beslut att inte tillåta skyddsjakt på den invandrade finsk-ryska vargtiken i Junsele. Plötsligt efter ett besök av Lena Ek hos berörda renägare så tillåter Naturvårdsverket skyddsjakt på landets genetiskt viktigaste varg och hennes hane.

Byter plötsligt fot

Nu byter man återigen lika plötsligt fot och beslutar att genomföra den ”genetiska rensningsjakt” som Lena Ek propagerat för. Detta trots att verkets generaldirektör nyligen förklarat att en sådan jakt inte är möjlig innan vargstammen har tillförts nya gener.

Det enda försvar som regeringen haft för sin vargpolitik, som bygger på så få vargar som möjligt, har varit påståendet att man ska göra allt för att minska inaveln. Den nu aviserade jakten blir den tredje storskaliga vargjakten på fyra år. Under tiden har ingen av åtgärderna för genetisk förstärkning genomförts.

Sämsta tänkbara sätt

Inte nog med att jakten i sig är oförenlig med Sveriges åtagande att hålla en livskraftig vargstam, man har också valt att utforma den på sämsta tänkbara sätt. Både ur djurskyddssynpunkt och med tanke på ”genetisk vinst”.

Länsstyrelserna som ska genomföra jakten har hållits helt ovetande och får en dag på sig för planering och förberedelser.

I stället för att låta Naturvårdsverket göra sitt jobb pressar miljöministern fram en förvaltning av våra vargar som mer överensstämmer med jägarorganisationernas krav än med en sund naturvårdspolitik byggd på vetenskap och kunskap. Det är en skam för Sverige att vi måste förlita oss på att EU-kommissionen ska ingripa och föra saken till EU-domstolen.

Ylva Lindberg

Svenska rovdjursföreningen

PUBLICERAT I GÖTEBORGSPOSTEN

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen