Vargdebatten: Aggressiv lobbygrupp får Carlgren att säga ja till att döda vargar

2011-04-16 |

Andreas Carlgren viker ner sig för en aggressiv lobbygrupp istället för att lyssna på vetenskapen.

Regeringens rovdjursutredare, Lars-Erik Liljelund, har presenterat ett delbetänkande om den genetiska statusen för de fyra rovdjursstammarna, bland annat för varg. Han konstaterar att det krävs minst en fördubbling av den svenska vargstammen för att den ska uppnå ”gynnsam bevarandestatus”, det vill säga leva upp till de åtaganden som Sverige har förbundit sig till i EU:s Art- och habitatdirektiv. Eller förenklat, eftersom Sverige har lovat att inte utrota vargen som art, behövs minst 450 vargar inom Sveriges gränser.

Liljelund bygger sin siffra på strikt biologi och genetik. Rimligen är det också vetenskap som borde ligga till grund för Sveriges miljöpolitik, där rovdjurspolitiken är en del. Tyvärr ser det inte ut så i dag.
I stället viker miljöminister Andreas Carlgren ner sig för en aggressiv lobbygrupp som anser sig ha ensamrätt på den svenska naturen. Två år i rad har jägarna fått skjuta urskiljningslöst mot de få vargar som finns. Resultaten från den första licensjakten vet vi. I den hade de 28 skjutna vargarna 55 kulor i kroppen. Tre av vargarna hade inte ett enda skott som träffat inom det som allmänt accepteras som ett jägarmässigt träffområde och hade alltså utkämpat en mycket smärtsam och utdragen dödskamp. En varg hade (trots att jakt på varg tidigare varit totalförbjuden) en gammal skottskada. 

Gamla skottskador
I årets licensjakt fälldes 19 vargar. Slutrapporten är ännu inte klar, men redan har konstaterats att minst en av vargarna hade en gammal skottskada. Fakta tyder också på att jägarna har riktat in sig på alfadjuren, för att förhindra föryngring. Denna tendens fanns redan 2010 och var anledningen till den minskade tilldelningen (jägarna fick i år skjuta 20 djur, i stället för 27 som år 2010).
Sedan licensjakten infördes har acceptansen för varg minskat. Redan innan licensjaktens införande dog 39 procent av vargarna i Sverige varje år, de flesta föll offer för tjuvskyttar. Men efter licensjaktens införande har tjuvjakten ökat ytterligare, enligt siffror från Brottsförebyggande rådet.
Fakta är att vargen i Art och habitatdirektivet är en prioriterad, utrotningshotad art som kräver strikt skydd.

Försvagats

Fakta är att det krävs betydligt fler individer än de 210 som riksdagen beslutat ska få finnas om vargen ska kunna överleva på sikt.
Fakta är att de två licensjakterna på varg har minskat acceptansen för varg och försvagat den redan hårt ansatta populationen.
Fakta är att Sverige inte kan vänta sig genetisk förstärkning från Finland eller Ryssland, eftersom antalet vargar dalar även där. Särskilt genetiskt värdefulla djur riskerar dessutom att skjutas direkt, antingen genom tjuvjakt eller genom urskiljningslös licensjakt.
När Liljelund lade fram sitt delbetänkande i måndags, sade en av Jägareförbundets representanter, Gunnar Glöersson, så här: ”Min bedömning är att utredaren gått ett steg för långt och gett alldeles för stort utrymme till genetik och biologi”.
Min fråga är: Vad annat utgör grunden för bevarandet av en utrotningshotad art?
Jeanette Thelander
Journalist författare
Hästveda

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen