Vargarnas jakt på älg i Skandinavien lyckas oftare än i Nordamerika

2012-04-13 |

I en tidigare publicerad uppsats visade det skandinaviska vargforskningsprojektet (Skandulv) att vargar i Skandinavien hade större andel lyckade jaktförsök på älg jämfört med vargar i Nordamerika. I en uppföljande studie visar SLU-forskarna nu att skandinaviska vargar även dödar älg betydligt oftare än vargar i Nordamerika.

Forskarna jämförde vargens predation, dödande och ätande av bytesdjur, under vintern på älg i Skandinavien med data från en välstuderad vargpopulation på ön Isle Royale, som ligger i Lake Superior i Michigan, Nordamerika. Resultaten visade att antalet dödade älgar per varg och per månad var i genomsnitt tre gångar högre i Skandinavien än på Isle Royale.

Traditionell kunskap om vad som påverkar rovdjurens predation utgår från att tätheten av bytesdjur är den främsta faktorn som avgör hur ofta rovdjur dödar bytesdjur. Eftersom Skandinavien och Isle Royale har jämförbara tätheter av älg kan skillnader i predationstakt inte förklaras med skillnader i tätheten av bytesdjur. Istället fann forskarna att skillnader i predationstakt mellan dessa populationer till stor del kunde förklaras av skillnader i förhållandet mellan antalet tillgängliga älgar per varg, vargflockarnas storlek, samt åldersstruktur i älgpopulationen.

Högre predationstakt var knuten till flockar som slog en hög andel kalv av samtliga slagna älgar. I Skandinavien var andelen kalvar bland slagna älgar nästan dubbelt så hög (67%) som på Isle Royale (36%), en skillnad som kan förklaras av att kalvarna utgör en betydligt större andel av den levande älgpopulationen i Skandinavien (28%) jämfört med Isle Royale (13%).

Även bland vargflockar som hade ett högre antal tillgängliga älgar per varg, dödades fler älgar. Detta påverkades både av antalet vargar i flocken samt storleken på vargreviren. I medeltal var flockarna mindre i Skandinavien (4,1) än på Isle Royale (6,3) medan vargrevirens storlek var mer än tre gånger större i Skandinavien. Detta resulterade i att det fanns ca 5-10 gånger fler älgar per varg i Skandinavien jämfört med på Isle Royale.

Denna studie är den första som visar hur åldersstrukturen i en bytespopulation kan påverka predationstakten hos landlevande rovdjur. Skillnader i älgpopulationens åldersstruktur mellan dessa områden är till stor del ett resultat av att både älg och skog utnyttjats intensivt av människan i Skandinavien men inte på Isle Royale, som är en nationalpark. Det intensiva skogsbruket i Skandinavien producerar mycket ungskog. Det ger älgen bättre bete än mogna skogar. Detta tillsammans med den omfattande jakten på älg, som begränsar älgpopulationen till en relativt låg nivå i förhållande till mängden foder, medför en högre reproduktion och därmed en högre andel kalv i populationen.

Studien visar hur mänsklig påverkan på olika näringsnivåer (älg, vegetation) kan påverka rovdjurens predation både i form av omfattning (predationstakt) och via urvalet av bytesdjur (ålder).

Varg ser skillnad på älg och älg
En annan undersökning visar att de svenska vargarna dödar proportionerligt långt fler älgar i dålig kondition än vad jägarna gör.
Forskarna undersökte benmärgen hos döda älgar och fann att 15,1 procent av de vargdödade älgarna hade fetthalter som visade på akut undernäring. Bland älgarna som skjutits under älgjakten var bara 1,6 procent undernärda.
Skillnaden beror troligen på en större förmåga hos vargarna att upptäcka vilka älgar som är i dålig kondition.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen