Vargar dödade lösgående shetlandsponny på fäbod

2013-08-11 |

Ett ungt shetlandssto dödades av varg på en fäbod väster om Äppelbo i Dalarna i södra delen av Malung-Sälens kommun.
Den döda hästen upptäcktes på fredag morgon.
Länsstyrelsen har besiktat ponnyn och konstaterat att det är varg som dödat den.

Shetlandsponnyn gick tillsammans med 31 andra shetlandsponnyar på lösdrift på fäboden.
Eftersom bedömningen är att det är två vargar som dödat hästen och också ätit av den kan man utgå från att det är ett föräldrapar från ett av de närliggande reviren som är "skyldigt" till angreppet.
Det finns två revir att välja mellan - Äppelbo och Aamäck.
Föräldradjuren i det senare är gps-märkta eftersom de skulle ha tagit mot en djurparksvalp i våras var det tänkt. Därmed kan man se om de var i fäbodsområdet när angreppet på hästen skedde i fredags morse. Aamäckparet har egna valpar i år.
Hur det är med valpar i Äppelboreviret är inte känt.
Normalt går inte vargar på hästar, men då handlar det om stora hästar. Just shetlandsponnyar har angripits tidigare, minst två gånger i Värmland tidigare under 2000-talet. Rasen är lågställd med en standard på runt en meter i mankhöjd.

 

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen