Varg tog liten blandrashund framför ögonen på matte

2011-08-09 |

Smolmark ligger vid västkanten av Glaskogens naturreservat, ett område som åter har ett vargrevir sedan förra året.

En liten blandrashund attackerades i fredagskväll av en av en varg på en tomt i byn Smolmark i västra Värmland mitt framför ögonen på matte.
Vargen högg tag i hunden och försvann med den. Matte jagade lönlöst efter för att rädda sin hund.

Hunden släpptes ut på tomten för kvällskissen vid halv nio tiden på kvällen.
Den hade bara varit ute några sekunder förrän den började skälla. Matte trodde han  skällde på någon granne som gick förbi med sin hund.
Den lilla hunden springer ner från trappan och matte efter för att stoppa sin hund. Ute på gräsmatten tio meter bort står en stor gråaktig hund. Hennes lilla hund springer skällande fram till "hunden" och när matte är ca fyra meter från den grå greppar denne den lilla hunden och springer iväg med honom.
Matte och följer efter och har nu fått sällskap av sin sambo som hört hennes skrik. De se vargen springa in i skogen med deras lilla hund i munnen, fortfarande skrikande. De hör hundens dödsångest en liten stund, sen tystnar den.
Trots att man hela helgen sökt efter hunden med grannars hjälp och Länsstyrelsens eftersökhund har inga rester efter hunden hittats.
Att det var en varg som tog hunden har konstaterats av Länsstyrelsens spårare.
Varg finns i området och kommer sannolikt från Glaskogenreviret. Boende i området har sett varg vid flera tillfällen senaste tiden.
Smolmark består av ett 15-tal fastigheter, jordbruk och villor, med skogen alldeles inpå. Bara några kilometer österut går gränsen för Glaskogens naturreservat, som är ett populärt vildmarksområde att paddla och vandra i.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen