Vålådalen onsdag: 15 procent av landets föryngringar av järv sker numera i skogslandet

2012-03-14 |

Järvens utbredning för tre perioder; a) 1996-1998, b) 2004-2006, c) 2009-2011. Röd linje anger vår västliga gräns för skogsland

Den skandinaviska järvstammen i skogslandet ökar i både storlek och utbredning. Det visar en ny rapport från SLUs forskningsstation vid Grimsö som tagits fram på uppdrag av Världsnaturfonden WWF.
På onsdagen presenterades rapporten på Vargsymposiet i Vålådalen av Malin Aronsson, doktorand i järvprojektet och en av medförfattarna till rapporten jämte Jens Persson.

Under de senaste fem åren har järvpopulationen i skoglandet ökat till närmare 20 föryngringar. Den första föryngringen upptäcktes i skogslandet redan i slutet av 90-talet i Norrbottens skogsland.

Föryngringar registreras
I Sverige inventeras järvstammen huvudsakligen genom registrering av föryngringar som fastställs genom lokalisering av järvlyor och/eller observationer av honor med ungar eller deras spår. 2011 fanns 118 föryngringar av järv i landet, 15 procent av dessa i skogslandet. Numea finns föryngringar i norra Dalarna, Västernorrland och Gävleborg efter en kraftig järvökning i Jämtland som pressat ut nyetableringarna. Järvobservationer görs sedan flera år regelbundet även i norra Värmland som historiskt tillhör järvens naturliga utbredningsområde.

Följer med vargen
Det finns anledning att misstänka att järvens utbredning de senaste årtiondena har med vargens återkomst att göra. Vargens matrester är järvföda.
För 10 år sedan var observationer av järv utanför fjällen och fjällnära skogar mycket ovanligt. Förra året 2011 registrerades 118 järvföryngringar i Sverige, varav 15 (13 procent) återfanns i skogslandet.

Ren och älgkadaver
Inom renskötselområdet lever de skogslevande järvarna främst av ren- och älgkadaver och renar som järven själv dödat. I områden utan ren äter järven framförallt älg (kadaver och slaktrester).
Järvar som lever utanför renskötselområdet skapar få – om ens några – konflikter och oftast är det inte någon som lägger märke till att de finns där.

Toleransnivå för rovdjursrivna renar i renskötselområdet
När det gälle den andra delen av järvpopulationen, den som lever på fjället tog Henrik Andrén från Grimsö över. Han pratade både om järv och lo i renskötselområdet.
Hans uppskattning är att rovdjuren totalt dödar mellan 10 000 och 80 000 renar per år. Det är alltså mycket stor osäkerhet i siffrorna, men Henrik Andrén menar att 40 000 rovdjursrivna renar per år inte är en orimlig siffra, som också är förenlig med statistiska data för antal renar, slaktstatistik etc.
Den slutsats som Andrén drog var att om Samertingets "toleransnivå" på 5 procent rovdjursförluster (= 13 000 djur per år) ska styra rovdjursförvaltningen blir det svårt att nå upp till de nationella målen för lodjur.

 



Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen