Ursprunget för den skandinaviska vargstammen kartlagt igen

2020-11-11 |

Varg i hägn. Foto: Rolf Nyström

Ännu en gång har det bekräftats att de skandinaviska vargarna har sitt ursprung från vargar som vandrat in från Finland. Nu har bioinformatikern Linnea Smeds och professor Hans Ellegren, båda på Uppsala universitet, undersökt allt dna – hela genomet – från mer än 200 vargindivider.

De skandinaviska vargindividerna i undersökningen hade en tydlig genetisk signal som kommer av att de alla härstammar från en handfull invandrade finskryska vargar som sedan har korsat sig med varandra under flera generationer. Det har resulterat i kraftig inavel. Det skiljer dem från de finskryska individerna i undersökningen.

När forskarna gjorde en ny analys enbart med individer som inte var nära släkt såg de att de skandinaviska vargarna grupperar sig med de finskryska vargindividerna. Med hjälp av tre individer från den skandinaviska vargpopulationen, en hona och två obesläktade hanar, såg de tydligt att de skandinaviska individerna grupperar sig med vargar från Finland eller ryska Karelen. Forskarna argumenterar även för att det troligen var samma mönster innan vargen utrotades från Skandinavien på 1960-talet.

Undersökningen visar också att de skandinaviska vargindividerna inte bär på några spår av sentida korsningar mellan varg och hund.

Läs ett pressmeddelandet från Uppsala universitet här.
Läs forskningspublikationen Evolutionary Applications här.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen