Ung vargtik i Värmland sköts i samband med älgjakten

2011-10-15 |

En varg sköts på fredagen norr om Hagfors sedan den angripit en älghund.
Angreppet skedde inom Aamäckreviret på gränsen mellan Värmland och Dalarna. Första rapporterna sa att det var en vuxen tik som skjutits. Dessbättre verkar det nu vara en ungtik, ca 1,5 år som är död.
Uppdaterad 16 okt.

Reviret har valpar.
Området där vargen sköts är väl känt som vargrevir sedan nästan 20 år.
Enligt de första uppgifterna var det en vuxen tik som skjutits.
En noggrannare okulärbesiktning säger nu att det är en ung vargtik. Om hon hör hemma i reviret eller om hon kommer från annat håll får en eventuell DNA-analys visa.
Reviret har funnits sedan 1991. Det började som ett tikrevir där en tik gick ensam i området under två år.
Våren 1993 dök en hane upp och dessa båda levde tillsammans fram till vintern 1997 då hanen plötsligt försvann, två veckor efter det att han fick en vhf-sändare runt halsen.
Samma höst försvann tiken i ett skott som avlossades förmiddagen 16 augusti.
Under en tid var det tomt i reviret, men vargar vet var det är bra så reviret återuppstod efter något år, och har sedan dess fungerat som en god barnkammare. Aamäck gör inte mycket väsen av sig, frånsett en fårattack nära Tyngsjö i somras.
Det har varit väldigt få angrepp på hundar genom åren.

Aamäckvargen är varg nr 43 som av olika anledningar dör i Skandinavien sedan 1 januari i år.

 

 

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen