Två länsstyrelser vill förlänga en eventuell licensjakt till 31 mars

2016-02-10 |

Länsstyrelserna i Örebro län och Värmlands län vill ha dispens för att kunna förlänga tiden för licensjakten på varg.
Om det blivit jakt skulle den vara avklarad senast 15 februari.
Dispensansökan som är skriven efter påtryckningar från Jägareförbundet gick in till Naturvårdsverket sent måndag eftermiddag.

Länsstyrelsernas ansökan har en direkt koppling till en begäran om en
tidsmässigt förlängd licensjakt från Jägareförbundet. Vilket i princip
innebär att båda Länsstyrelserna ställer sig bakom jägarnas krav.
Det är omöjligt att se att en Länsstyrelse skulle ha ett egetintresse i
att det skall jagas varg i områden som inte har haft några
tamdjursskador på mycket länge.
Från Värmlandshåll har det klargjorts att det handlar om att ta bort vargar till förmån för en ökad älgpopulation.
Viltförvaltningsdelegationerna i respektive län har inte varit inkopplade i frågan om jakttiden skall förlängas. Det handlar om jakt på 26 vargar i de två länen. Jakten är sedan tidigare inhiberad av Förvaltningsrätten och fortfarande när det återstår endast fem dagar av ordinarie jakttid har rätten ännu inte tagit beslut om jakten skall tillåtas komma igång.
I princip betyder det uppkomna läget att det inte blir någon jakt
enligt de ursprungliga förutsättningarna, där 15 februari är ett absolut
stoppdatum. Datumet 15 februari är satt för att ingen vill ha en gravid vargtik utan hane senare i vår.
Länsstyrelserna vill ha jakten förlängd i första hand till 21 februari. Om föräldratikarna i berörda revir fälls före 21 februari ska jakten i dessa tiklösa revir kunna fortsätta till sista mars skriver Länsstyrelserna i sin ansökan.
Myndigheterna anger två skäl för att få jakten förlängd:
- Det finns fortfarande möjlighet att jakten blir av.
- För att få den rättsliga situationen runt vargjakten prövad. JB

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen