Två Länsstyrelser säger nej till skyddsjakt på varg

2016-03-29 |

Både Gävleborgs och Värmlands länsstyrelser har i dagarna tagit beslut att inte tillåta skyddsjakt på varg.
I Värmland handlar det om vargarna i Glaskogen väster om Arvika som varit närgångna enligt ansökan. I Gävleborg gäller ansökan en (1) varg i
Knåda, en liten by i norra utkanten av Edsbyn som försökt sig på lite älgkalvsjakt.

 I Knådaansökan påminns Länsstyrelsen om de två tamdjursangrepp som vargarna i Sjösvedenreviret ska ligga bakom. Det ena fallet handlar om ett angrepp på får i Grängsbo, sju kilometer söder om Knåda , det andra fallet gäller en hund som angreps i Älvkarhed 1,5 mil från Knåda.
Vid båda dessa angrepp söktes skyddsjakt som avslogs av Länsstyrelsen.
Orsaken att det nu görs en tredje ansökan är att en varg skadat en älgkalv så
allvarligt att den fick avlivas senare på dagen.
Enligt ansökan skedde angreppet på älgen ”mitt i bebyggelse med skola, motionsspår och skidspår där skolklasser och allmänhet vistas dagligen”.
I ansökan framhålls att byborna efter händelsen med älgkalven fått en obehaglig
känsla. Och man befarar att fler djur skall angripas på liknande sätt.
Långt ifrån lika dramatiskt som i Knåda har det inte varit i värmländska grannbyarna Skällarbyn och Växvik som ligger inom Glaskogenreviret, där det i vinter spårats fyra vargar.
Här handlar det enbart om närgångna vargar. En av de mest dramatiska händelserna är när en varg sprang ute på Bytjärnets is ca 100 meter från en bostad.
Vargen kunde också filmas.
Även här säger Länsstyrelsen nej till skyddsjakt. Ombud för de boende i de två Värmlandsbyarna är Ronny Wester som är förbundsordförande i Rädda Jakten - en utbrytargrupp från Riksjägarna. De har tagit som sin uppgift att göra Sverige vargfritt. I stadgarna finns bland annat krav på att markägare själva ska få bestämma vilka arter som skall få finnas på deras marker.
JB

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen