Tredje jakthunden på tre veckor dödad av varg i Bjursås

2011-10-01 |

Här väster om sjön Amungen har den f d Homnahanen slaigt sig ner hos en ny hona. Tre jakthundar på tre veckor, ändå är jägarna oroliga för nya attacker.

Tre hundar har nu attackerats och dödats av varg på tre veckor i Bjuråsområdet.
I går fredag dödades den tredje vid byn Björsberg utanför Bjursås.

Enligt uppgift går hanen nu med en annan tik i ett område mellan Rättvik och sjön Amungen.
Jägarna i det området fortsätter alltså att släppa sina jakthundar vecka efter vecka trots att alla nu vet att det inte går om man vill ha sin hund i livet.
De två tidigare hundar som dödats av vargen är en stövare och en gråhund.

Enligt en jägare i området har man under senare tid observerat flera vargar i området runt Bjursås. Vilket tyder på att det skett en föryngring i det s k Långsjöreviret som omfattar Bjursåsområdet upp mot Furudal och söderut mot Falun. Vilken roll Homnahanen har i detta revir är okänt.

Så här skriver Jaktjournalen: "Jägarna i området befarar nu att fler hundar kommer att attackeras och dödas av varg när rådjursjakten med drivande hund startar i morgon den 1 oktober. Snart börjar också älgjakten i området."

Men hallå, hur tänker ni, släpp inte era hundar så blir garanterat igen hund attackerad av varg. Hur svårt kan det vara att räkna ut det.

Relaterade länkar

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen