Tre länsstyrelser i norr har "fått" delegation på 23 järvar för skyddsjakt

2013-11-15 |

Naturvårdsverket har beslutat att ge tre länsstyrelser i
Norra rovdjursförvaltningsområdet rätten att ta egna beslut för
skyddsjakt på 23 järvar. De tre länsstyrelserna är Norrbotten, Västerbotten och Jämtland.

Rätten att besluta om skyddsjakt gäller från nu och året ut.
Under perioden 1 november 2012 till 22 oktober i år dödades 23 järvar i
de tre län som nu fått delegation att själva besluta om
skyddsjakten.
Verket betonar i beslutet att de 23 järvarna inte är en
kvot som ska uppfyllas. Djur får inte jagas utan att det finns
skadesituationer som kräver att skyddsjakt sätts in.
Respektive länsstyrelse måste vid varje ansökan om skyddsjakt göra en bedömning om skyddsjakten kan påverka gynnsam bevarandestatus för den svenska järvpopulationen.
Dessutom ska Länsstyrelsen pröva om det finns någon annan lösning än jakt.
Beslutet togs 7 november och nu bara en vecka senare är redan de första ansökningarna inne.
Det är samebyarna Tåssåsen och Mittådalen som hos Länsstyrelsen i Jämtland begär skyddsjakt på totalt tio järvar som anses orsaka skador för renskötseln.
De båda samebyarna har jämför sina slaktuttag med jämförbara samebyar. Denna jämförelse ska visa att rovdjurstrycket är högt i deras respektive områden, särskilt från järv.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen