Tre länder och EU står bakom: 12 miljoner skall rädda fjällräven på Nordkalotten

2016-10-25 |

Av fjällrävspopulationen på Nordkalotten återstår bara en spillra. Projektet Artic Fox together ska ändra på det.

Fjällrävspopulationen på Nordkalotten är starkt hotad. Nu ska den stärkas i ett projekt kallat ”Artic Fox together”.
Pengarna, hela 12 miljoner, kommer från EU.
Som namnet anger är projektet gränsöverskridande med Länsstyrelsen i Norrbotten som projektägare.


I projektet samordnas arbetet med  flera aktörer: Stockholms universitet, NINA (Norsk institutt for Naturforvaltning) och Metsähallitus i Finland. 
I projektet deltar också norska Miljödirektoratet och universitetet i Tromsö med sin stora expertkunskap.
- Vi har lyckats knyta till oss de viktigaste aktörerna vilket gör att projektet har en solid grund att stå på. Det känns tryggt att vara projektägare för "Arctic Fox together" tillsammans med dessa deltagare säger Linda Johansson, koordinator för åtgärdsprogram för hotade arter.
Genom insatser i södra fjällkedjan har fjällrävsstammen ökat i Norge och Sverige. I norra delen har uppgångar under år med rik tillgång på föda ökat stammen något men fortfarande är det bara en spillra kvar sedan den hårt decimerades i början av 1900-talet på grund av höga priser på dess skinn.

Stockholms universitet och NINA har under många år bedrivit forskning om fjällrävens samspel med andra arter i ekosystemet, samt dess överlevnad, demografi och genetik.​

Fjällräven är ett av Skandinaviens äldsta däggdjur och fridlystes 1928. Den naturliga biotopen är trädlös tundra, en miljö som inte kan återskapas av människan utan måste skyddas från den ökade störning som nu sker.
Turism med vandrare, skotertrafik och jakt kan snabbt nå gränsen för vad denna känsliga natur tål.
I början av 1900-talet var fjällräven vanlig och goda år fanns det närmare 10 000 individer.
Efter intensiv jakt och utläggning av gift för att döda varg och järv, minskade antalet.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen