Svenska Rovdjursföreningen överklagar licensjakten på varg 2021

2020-11-09 |

Varg i hägn. Foto: Peter W. Eriksson

Länsstyrelserna i Värmlands län, Gävleborgs län, Örebro län och Västmanlands län har nyligen beslutat om licensjakt på sammanlagt 24 vargar. Nu har Svenska Rovdjursföreningen överklagat samtliga dessa beslut till Förvaltningsrätten i Luleå, som är den domstol som numera prövar alla mål om vargjakt i första instans.

Licensjaktsbesluten är i grunden oförenliga med Sveriges åtaganden enligt art- och habitatdirektivet eftersom vargen är en strikt skyddad art enligt bilaga 4 i direktivet. Detta har blivit än mer tydligt mot bakgrund av de uttalanden som EU-domstolen gjorde i ett avgörande från 2019, det s.k. Tapiola-målet, som handlar om den finska motsvarigheten till licensjakt på varg.

Föreningen har fört fram ett antal argument om hur svensk rätt måste anpassa sig till EU-rätten i detta avseende men också argumenterat för bland annat att den svenska vargstammen inte uppnått gynnsam bevarandestatus och att länsstyrelserna helt oavsett detta inte iakttagit försiktighetsprincipen. Besluten bör därför upphävas i sin helhet. Föreningen har också yrkat inhibition för det fall att domstolen inte hinner pröva överklagandena innan jakten ska starta.

Målnummer hos Förvaltningsrätten i Luleå:
Länsstyrelsen i Gävleborgs län, mål 2043-20
Länsstyrelsen i Västmanlands län och Länsstyrelsen i Örebro län, 2229-20
Länsstyrelsen i Värmlands län, 2235-20

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen