SRF överklagar lodjursjakten i sex län

2017-01-18 |

Svenska Rovdjursföreningen överklagar besluten om licensjakt efter lodjur i Dalarnas, Gävleborgs, Uppsala, Västmanlands, Värmlands och Västra Götalands län.

Lodjurspopulationen är känslig för jakt, och har varierat kraftigt på grund av de samlade effekterna av legal och illegal jakt, förklarar föreningen i överklagandet. Efter en topp 2008/2009 har lodjursstammen minskat till knappt hälften 2013/2014. Då stoppades licensjakten efter lodjur i Mellansverige. Genom att redan nu återuppta licensjakten i Mellansverige finns risk att återhämtningen bryts och i värsta fall vänds till en ny minskning.

Beträffande Dalarnas, Gävleborgs, Uppsala, Västmanlands och Värmlands län framhåller föreningen också att lodjuren orsakar väldigt lite skador på tamdjur, och att det därför inte är befogat med någon lodjursjakt alls.

Beträffande Västra Götalands län anser föreningen att den skadeproblematik som finns kan motivera en viss jakt, men ifrågasätter att så många som 8 lodjur skulle behöva skjutas i området.

Dokument för nedladdning

SRF Överklagande lodjursjakt XCSUO län samt komplettering W län.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen