SRF ifrågasätter de stora bidragen till jägarorganisationerna

2017-06-12 |

Medlen i Viltvårdsfonden borde täcka samhällets kostnader för administration och tillsyn av jakten, skriver SRF:s styrelseledamöter Björn Ljunggren och Robert Franzén i tidningen Barometern.

Sedan 1938 har Svenska Jägareförbundet ett statligt uppdrag ”att leda delar av jakten och viltvården i landet”. För detta erhåller man ett bidrag ur Viltvårdsfonden på ca 52 mkr. Härutöver utgår ett bidrag till Jägarnas Riksförbund på ca 7 mkr. Mycket i uppdraget kan diskuteras. Är det uppgifter som måste utföras, finns det andra som kan utföra dem, etc?

Oavsett om jägarorganisationerna använder de erhållna medlen på ett effektivt sätt eller ej, så får de ett enormt övertag gentemot andra intressen, t.ex. naturvården.

Ofta hör man att medlen i Viltvårdsfonden är ”jägarnas pengar”. Men alla svenskar betalar en mängd skatter och avgifter som man inte kan kräva att få direkt del av.  Pengarna borde täcka samhällets kostnader för administration och tillsyn av jakten.

Läs hela artikeln här

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen