SRF anmäler björnjakten i Värmland till JO

2011-08-18 |

Foto: Hans Ring Värmland har ingen fast stam av björn och därför är det fel att tillåta jakt menar Rovdjursföreningen.

Svenska Rovdjursföreningen anmäler Naturvårdsverkets beslut att tillåta licensjakt på två björnar i Värmlands län till Justitieombudsmannen (JO). Föreningen anser att det saknas formellt stöd för beslutet som togs i mitten av juli. Värmland saknar en fast björnstam, skadebilden är låg och alternativa lösningar finns och tillämpas mot de ytterst få björnskador som sker i länet.

- Eftersom det inte finns några möjligheter att överklaga jaktbeslut till domstol i Sverige, vänder vi oss nu till JO för att få ärendet prövat där istället, säger Ann Dahlerus, generalsekreterare i Rovdjursföreningen.
Enligt lagstiftningen krävs att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte försämrar artens bevarandestatus för att jakt ska kunna tillåtas. I inlagan till JO påpekar Rovdjursföreningen att inget av dessa villkor har beaktats, eller ens nämnts, i Naturvårdsverkets beslut.
- Vi motsätter oss inte att skyddsjakt beviljas på enstaka skadegörande björnindivider, men detta jakttillstånd är inte riktad mot sådana individer. Senaste händelsen i Värmland där björn med säkerhet bedömts som skadegörare inträffade 2006, dvs för sex år sedan, framhåller Ann Dahlerus.

Björnens bevarandestatus i Värmland

En reproducerande björnstam saknas i Värmland, vilket bekräftas av att Naturvårdsverket uppger att, endast hanbjörnar har konstaterats i länet. Av jaktförordningen framgår att en förutsättning för jakt på fredade rovdjur är att jakten måste var lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och sammansättning.

Andra lämpliga lösningar
Under de senaste 10 åren har bara elva fall av skador på tamdjur registrerad i den nationella rovdjursdatabasen i Värmland, där björn bedömts bära skulden. Av dessa har björn med säkerhet bedömts som skadegörare i fem fall. Samtliga skador har ersatts av staten och bidrag till skadeförebyggande åtgärder har därutöver utbetalats till flera djurägare i länet.
- Rovdjursföreningen kan inte se att beviljad licensjakt är förenlig med gällande lagstiftning och uttalad rovdjurspolitik och Naturvårdsverkets har av allt att döma inte haft kurage att stå emot de enträgna kraven på jakt från jägarorganisationernas, säger Ann Dahlerus.

Dokument för nedladdning

Anmälan Licensjakt efter björn i Värmlands län 2011.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen