Spanska lodjur har överlevt trots extremt liten genetisk variation

2011-08-22 |

Foto Love Dalén. Information från DNA i lodjurens ben och tänder förvånade forskarna.

Den mycket låga genetiska variationen hos det iberiska lodjuret – det mest utrotningshotade rovdjuret i Europa – behöver inte betyda ett hot mot artens överlevnad, visar ny forskning vid Naturhistoriska riksmuseet. Att en art haft låg genetisk variation under så lång tid som det iberiska lodjuret är något helt nytt.

Forskning på DNA från fossila fynd av iberisk lo visar att arten i tiotusentals år har haft en mycket liten genetisk variation i sitt mitokondriella DNA, en del av genomet som normalt sett är mycket variabel. Detta talar för att antalet levande iberiska lodjur varit lågt under hela denna period. Denna nya studie publiceras i tidskriften Molecular Ecology, och är ett samarbete mellan svenska, danska, engelska och spanska forskare.
Bevarandeexperter har tidigare trott att låg genetisk variation hos en art betyder att den kommer att dö ut på grund av inavel och minskad förmåga att överleva förändringar i miljö och klimat.
– Våra resultat visar att den iberiska lons låga genetiska variation i sig inte är ett tecken på att arten riskerar dö ut, säger Love Dalén vid Naturhistoriska riksmuseet och forskningsansvarig för den här studien. Resultat från den här typen av studier kan även vara till hjälp för att avgöra hur stor en population behöver vara för att överleva, vilket bör vara av intresse för både forskare och myndigheter, inte minst vad gäller stora rovdjur.
Idag finns bara 279 iberiska lodjur, uppdelade i två åtskilda grupper i Spanien. Tidigare, för mer än hundra år sedan, var lodjuren fler och utspridda över hela Iberiska halvön, men stammen har sedan dess minskat kraftigt i antal och den iberiska lon anses idag vara den mest utrotningshotade kattdjursarten i hela världen. Minskningen i antal beror på förstörda utbredningsområden, jakt och att lodjurets huvudföda, europeisk kanin, blivit mindre vanlig.
– Fossilt material har visat sig vara en stor tillgång för att förstå hotade arters historia, konstaterar Anders Götherström vid Uppsala universitet och medverkande i studien.
Låg genetisk variation förekommer hos flera idag levande arter, inklusive andra kattdjur som till exempel geparden, lejonen i Ngorongorokratern och  Florida-puman. Men att variationen varit låg under så lång tid som observerats i denna studie, troligen mer än 50 000 år, är något helt nytt.

Dokument för nedladdning

Lo.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen