Släpp in vargen i renskötselområdet

2013-04-29 |

Under tisdagen kan ödet beseglas för den nu rikskända vargen i Junsele. Vargtiken har vandrat tillbaka norrut och är nu åter i det område som hon uppenbarligen ser som sitt hemmarevir. Renarna är borta men hennes närvaro är ändå starkt ifrågasatt eftersom rennäringen vägrar att acceptera varg i renskötselområdet. Och det är Naturvårdsverkets flathet inför Svenska Samernas Riksförbunds nollvision för varg som ligger till grund för den kommande rättegången, som är unik i sitt slag.

Utfallet kan få konsekvenser för hela Sveriges vargstam. Om denna genetiskt värdefulla varg får skjutas, är frågan om någon varg alls kan tillåtas överleva i renskötselområdet, som täcker halva Sverige. Det skulle minska chansen till naturlig invandring till ett minimum. Men om viljan funnits borde vargen och hennes partner mycket väl kunnat samexistera med renarna i området och man hade kunnat visa på ett gott exempel. Problemet är att den ambitionen saknas och att Naturvårdsverket är för undfallande för att ställa rimliga krav på renskötarna. I stället för att söka möjliga lösningar argumenterar Naturvårdsverket för att denna enda varg innebär oöverstigliga hinder för rennäringen.

Vargtiken identifierades första gången 2010 och har förföljts av ansökningar om skyddsjakt. Hon flyttades tre gånger söderut, varav en gång tillsammans med en hanne som sedan dödades i illegal jakt. Alla samebyarnas ansökningar om skyddsjakt fick dock avslag, en linje som Naturvårdsverket vidhöll fram till miljöminister Lena Eks besök i Vilhelmina Södra Sameby i januari i år. Efter det sa Naturvårdsverket plötsligt ja till skyddsjakt, trots att ingenting förändrats i sak. Skyddsjaktbeslutet startade hela den cirkus som inneburit att vargtikens andra hanne dödats, att hon själv jagats från helikopter, dagligen förföljts av länsstyrelsepersonal och renskötare på skotrar och börjat, troligen på grund av stress, ta fler renar än tidigare. Till slut flyttades den hårt prövade vargtiken en fjärde gång.

Det har figurerat en del mer eller mindre seriösa beräkningar av vad detta har kostat. Men oavsett hur man räknar är det otvivelaktigt så att kostnaden jämförelsevis blivit försumbar om vargtiken och hennes senaste hane, som under de fyra månader i som de fick leva ifred tillsammans bara tog ett tiotal renar, hade skonats från myndigheternas kontraproduktiva åtgärder.

Det som också ofta glöms bort är att samebyarna faktiskt får ersättning från staten, 35 000 kronor för en vargs blotta uppenbarelse, 80 000 kronor för en mer regelbunden närvaro och en halv miljon kronor om vargen förökar sig. Exakt vad samebyn fått i ersättning för Junselevargarna är okänt. Trots upprepade förfrågningar har det varit omöjligt att få alla siffror redovisade. Men ersättningen lär vara tillräckligt stor för att Naturvårdsverket i gengäld ska kunna kräva en viss samarbetsvilja från samebyns sida när det gäller vargtolerans.

Den första skyddsjakten stoppades tack vare Svenska Rovdjursföreningens och Naturskyddsföreningens överklaganden. Förvaltningsrätten underkände Naturvårdsverkets skyddsjaktsbeslut på samtliga punkter. Men bara sex dagar efter domen kom Naturvårdsverket med ett nytt skyddsjaktbeslut som också överklagades. Den andra jakten stoppades innan den ens börjat i avvaktan på rättslig prövning. Och där befinner vi oss nu, i en infekterad härva som Naturvårdsverket lyckats skapa genom sin brist på integritet som naturvårdande myndighet.

För att inte helt förlora sin trovärdighet bör Naturvårdsverket, oavsett Förvaltningsrättens dom, kräva att rennäringen börjar anpassa sin verksamhet så att den klarar en samexistens med varg. Om viljan finns borde det inte vara omöjligt. När det gäller att effektivisera verksamheten för övrigt har ju rennäringen visat en föredömlig anpassningsförmåga. Renarna flyttas numera med hjälp av lastbilar och helikoptrar och hjordarna kan följas på dator tack vare GPS-märkning. Näringen utstår en del svårigheter i form av vindkraftsbyggen, tågtrafik, gruvbrytning och konflikter med skogsbruket och andra intressen. I sammanhanget bör någon enstaka varg vara renskötarnas minsta bekymmer.

Att tillåta varg i renskötselområdet är en av de viktigaste nycklarna för att öppna upp en vargpolitik som gått i baklås. Det skulle möjliggöra en naturlig genetisk förstärkning av vargstammen och gynna alla parter i den infekterade vargdebatten som är emot artificiell förstärkning och vill se en större spridning av vargstammen över landet. Att sätta sig upp mot samebyn kräver visserligen mod och styrka men där kan Naturvårdsverket lära sig en hel del av en viss vargtik i Junsele.

ANN DAHLERUS
generalsekreterare Svenska Rovdjursföreningen

Läs hela artikeln på SvD.se här

Debattartikeln är publicerad på SvD.se 2013-04-29

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen