Skyddsjakt är begärd på den finskryska vargtiken efter attacker på ren

2012-01-22 |

Foto: Naturvårdsverket. En bild från mars 2011 då den finskryska vargen sövs första gången för att flyttas ner till Kilsbergen.

Ryskfinska vargtiken som sedan i våras flyttats ner två gånger från södra delarna av renbetesområet till Mälardalen och sedan vandrat tillbaka upp igen är nu i Jämtland söder om Bräcke där hon börjat ge sig på renar och en ansökan om skyddsjakt från Raedtievaerie samby som har sitt vinterbete i området är inlämnad. Samebyn har sitt hemviste i Gäddedeområdet i norra Jämtland.
Några skadade och dödade renar hittades på söndagen.
Samebyn och länsstyrelsen gjorde under dagen försök att driva bort henne från renhjorden som finns i området.

Tiken har slagit en del ren och den drabbade samebyn har nu ansökt om skyddsjakt på henne.
Länsstyrelsen som har fått mandat att ta egna skyddsjaktsbeslut kommer att rådgöra med Naturvårdsverket under måndagen vad man skall göra med vargen.
Hon anses vara en av de mest värdefulla vargar vi har i Sverige för närvarande, helt och hållet ryss som hon är. Den mest värdefulla sedan stammodern som startade återuppbyggnaden av vargpopulationen i början av 80-talet. Sedan dess har den svenska populationen inavlats att vissa vargar är mer släkt än helsyskon som getentikerna berskriver situantion. Sedan ca 1981 har fem vargar vandrat hela vägen ner till det mellansvenska vargområdet. Den finsryska vargen som gick ner till Sveg förra vintern var ett välkommet gentetiskt tillskott. Och sedan dess har vargen flyttats ner till Mälardalen men hon vägar att stanna där. Båda gångerna har hon gått tillbaka upp till renområdet. Vilket inte samerna accepterar med ett riksdagsbeslut som stöd. Beslutet säger att inga etableringar av varg ska tillåtas i renskötselområdet.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen