Skultunavargarna ska inte skyddsjagas

2011-10-15 |

Länsstyrelsen i Västmanlands län säger nej till skyddsjakt på vargarna i Skultunareviret.
Beslutet är grundat på flera anledningar: Angreppen på tamdjur har varit färre än fyra.
Stängsling är ett annat sätt än att döda vargar för att skydda tamdjuren.
Valparna är helt beroende av sina föräldrar.

I början på oktober skedde ett vargangrepp på fåren vid Rörbo gård i Skultuna. Det två ansökningar om skyddsjakt som kom in efter attacken på får på Rörbo gård gällde jakt på samtliga nio eller tio vargar i reviret.
Även Viltskadecenter säger nej till skyddsjakt. Där menar man att kriterierna för skyddsjakt inte är uppfyllda. Man fföreslåt stängsling istället för jakt.
Glädjande är att Lännstyrelsen inser att jakt skulle innebära stora påfrestningar på den sju eller åtta valpar som finns i reviret.
Och att bevilja jakt på valparna är för närvarande inte aktuellt, eftersom de inte står för den största skaderisken. Vargvalpar börjar inte jaga förrän vid tio månaders ålder, alltså några månader in på nyåret.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen