Skånevargen på väg mot Blåkulla

2011-04-20 |

Vid sextiden i dag onsdag på morgonen, rapporteras en varg ha varit synlig i Torup, cirka fem nordöst om Halmstad utefter 26:an upp mot Smålandskogarna.
– Den rörde sig från Skodon på väg bot Blåkulla. Det var min mamma och tre till i bilen och de såg den på en meters avstånd, säger Sanela Becovic, som inte själv var med i bilen som sällskapet som såg vargen fördades i vid Torup.

Skånevargen, alltså den varg som förra veckan förirrade sig in i Helsingborgm har nu äntligen hamnat på rätt sida av E6, den sida som vätter mot Smålandsskogarna. Men än så länge tycks den alltså hålla sig kvar i Halland, men den drar sig sakta mot nordöst från Halmstadsområdet. Och Torub ligger fågelvägen bara drygt en mil från Smålandsgränsen med fina vargmarker.

Senare lämnade den ett bevis på sin identitet då den mitt på en väg i Torup ogenerat förrättade sina tyngre behov.

Detta till stor glädje för länsstyrelsens viltspårare, Bengt Kristiansson, som nu har den färska avföringen i frysen.

– Den ska skickas i väg för DNA-analys. Sen vet vi vem vargen är, och vilka gener han bär på, säger Bengt Kristiansson.

Det lämnade visitkortet kan visa sig vara till nackdel för vargen. Ungefär som ett lämnat fingeravtryck.

– Skulle vargen börja riva tamdjur och frågan om skyddsjakt blir aktuell, så ligger ju ett sånt beslut närmare till hands om generna visar att vargen är inavlad och mindre värd att skona, säger viltvårdare Kristiansson till SR Halland.

 

Relaterade länkar

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen