Samebyar vill skjuta 13 järvar och en varg

2012-10-28 |

De två samebyarna Tossåsens och Handölsdalen har ansökt om skyddsjakt 14 rovdjur - 13 jävar och en varg.
DNA-prov på skit från vargen har nu tagits för att man ska kunna fastställa om det är en genetisk viktig varg eller en av den inavlade med rötter i 80- och 90-talens tre invandrare.

Enligt Länsstyrelsen är det troligen en varg som funnits i området sedan i somras. När DNA-analysen är klar får man besked om så är fallet.
Vargen har inte kunnat kopplas till några rivna renar. Orsaken till ansökan till skyddsjakten är att den finns i området och att man har sett jaktförsök.
Utöver vargen vill samebyarna få bort sammanlagt 13 järvar som är något av ett rekord i antalet ansökningar.
Från samebyarna finns också ansökningar om skyddsjakt på 5 respektive 4 järvar, samt 4 ansökningar om järvjakt från Mittådalens sameby.
Enligt Länsstyrelsen har antalet jävar ökat i södra länsdelarna vilket sammanfaller med de områden de båda samebyarna nyttjar som renbete.
Skyddsjakten på järvarna handlar om förebyggande åtgärder, mot framtida skador. En förvaltningsjakt med andra ord. Och en sådan är högst tvivelaktig. En skyddsjakt ska gälla identifierade djur.
Det är tveksamt om skyddsjakt kan godkännas för att minska rovdjurstrycket på till exempel åretruntmarker för rennäringen.
Länsstyrelsen i Jämtland förväntas ta beslut i frågan inom de närmaste dagarna.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen