Rovdjursföreningens generalsekreterare: "Naturvårdsverkets prövning är otillräcklig – en oberoende domstolsprövning krävs"

2015-01-05 |

Föga förvånande har Naturvårdsverket i dag beslutat att godkänna länsstyrelserna i Örebro och Värmlands beslut om licensjakt på varg, vilket samtidigt innebär ett underkännande av det överklagande av länsstyrelsernas beslut som Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och Världsnaturfonden WWF lämnade in i december förra året.

Det är föga förvånande eftersom Kammarrätten respektive Förvaltningsrätten i två färska domar gällande Naturvårdsverkets tidigare beslut om licensjakt på varg 2013 och 2014, var och en underkände bägge verkets beslut, vilket visar att Naturvårdsverket själva inte förmått leva upp till lagstiftningens strikta skydd av varg.

- Mitt första intryck är att Naturvårdsverket inte heller i prövningen av länsstyrelsernas beslut gör någon självständig bedömning av beslutens överensstämmelse med lagstiftningen utan istället i mycket hög grad jämför besluten med vad som står i den nationella förvaltningsplanen för varg, som i sin tur grundas på skrivningar i den senaste rovdjurspropositionen från 2013. Det är till exempel en gåta hur Naturvårdsverket, helt utan något underlag om hur jakten kommer att påverka vargstammens genetiska förhållanden, inavel och utdöenderisk, kan hävda att en jakt på upp till så mycket som 12% av stammen inte kommer att påverka artens gynnsamma bevarandestatus, säger Ann Dahlerus, generalsekreterare i Rovdjursföreningen.

Naturvårdsverket uppger vidare att ett självständigt syfte med jakten är att minska koncentrationen av vargstammen – samtidigt som det även framgår att detta syftar till att minska konflikter mellan människa och varg. Något sådant syfte återfinns dock inte i den lagstiftning som medger undantag för jakt på hotade arter och har av EU-kommissionen tidigare avfärdats som ett acceptabelt syfte för vargjakt. Förvaltningsrätten bedömde att Naturvårdsverket gällande 2014 års jakt inte visat hur syftet skulle uppnås.

Det är beklagligt att Naturvårdsverket i sin bedömning av jaktuttagets storlek tar sin utgångspunkt i referensvärdet på 270 vargar och mot bättre vetande hävdar att detta starkt kritiserade och alltför låga värde inbegriper hänsynstaganden till
vargens genetiska status och behovet av invandring. Det är ett rent
felaktigt påstående och visar även det att Naturvårdsverket är i händerna på politiska beslut och inte förmår göra någon självständig bedömning av vad som krävs för en livskraftig vargstam i Sverige. Såväl Naturvårdsverket
själva, som flera forskare, har uppgivit till regeringen att underlaget för de
270 vargarna helt saknar genetiska aspekter och därför inte kvalificerar för en
bedömning av vargstammens gynnsamma bevarandestatus.

 - Naturvårdsverkets resonemang visar med all önskvärd tydlighet att det inte räcker med att bara överklaga ett jaktbeslut till verket för att få en oberoende prövning av om beslutet är i överensstämmelse med lagstiftningens stränga krav. Jag hoppas nu att Förvaltningsrätten i Karlstad kommer att ta upp våra föreningars begäran om inhibition och rättslig prövning på grundval av de starka skäl vi framfört till dem. I annat fall återstår ju bara att vända oss till EU-kommissionen igen, säger Ann Dahlerus.

 

 

 

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen