Rovdjursföreningen kritisk mot Länsstyrelsens lättsinniga beslut om skyddsjakt i Värmland

2012-06-21 |

Rovdjursföreningen anser att Länsstyrelsen i Värmland allt för lättsinnigt har gett tillstånd för skyddsjakt på tre ungvargar i Forshyttan i Filipstads kommun.
I en skrivning till Länsstyrelsen för föreningen fram sin kritik och farhågor vad en skyddsjakt kan innebära för vargarna i Brattforsreviret där jakt är tillåten under juni och juli.
Föreningen ifrågasätter starkt hur man med två likande händelser med vargar i området, med stor tidsskillnad, kan påstå att de tre vargarna "utvecklat ett oönskat beteende".
- Det kanske inte ens är samma vargar, skriver föreningen.

Man framför också oro över att jakten kan innebära att fel vargar skjuts när det inte finns möjlighet att spåra.
Enligt EUs regler för skyddsjakt får inga andra vargar än den utpekade jagas. Generell jakt dold bakom beskrivningen skyddsjakt är inte tillåten.

Så här skriver Svenska Rovdjursföreningen:
"Svenska Rovdjursföreningen är kritisk mot det lättsinniga sätt som Länsstyrelsen i Värmland hanterar bestämmelserna för skyddsjakt på varg.
Länsstyrelsen i Värmland har gett tillstånd för skyddsjakt på tre vargar i Forshyttan i Filipstads kommun i Brattforsreviret. Vargarna antas vara ungvargar från kullen född 2011. Jakten får bedrivas från nu fram till sista juli, alltså mitt under brådaste valpperiod i reviret, där det också finns två föräldradjur och sannolikt också en kull valpar födda i mitten av maj.
Anledningen till skyddsjakten är att de tre vargarna uppträtt närgånget mot en kvinna med en tax sent på kvällen 17 juni. Trots att hon viftade mot dem med en slana och tjoade lämnade de inte platsen.
Enligt Länsstyrelsens bedömning har vargarna utvecklat ett oönskat beteende och styrker denna uppfattning med en liknande händelse under vårvintern på en plats nära två mil från Forshyttan. Även då handlade det om förmodade ungvargar som inte gick att skrämma iväg.
Svenska Rovdjursföreningen ifrågasätter bedömningen att dessa två händelser kan betraktas som att vargarna ”utvecklat ett oönskat beteende”. Det kanske inte ens handlar om samma vargar.
Föreningen ifrågasätter också skyddsjakt i ett revir mitt under valpperioden, då valparna födda i maj är som mest sårbara och behöver båda sina föräldrar. Risken att föräldradjuren skjuts i samband med skyddsjakt på ungvargar i samma område är uppenbar.
- Om det fanns möjlighet att överklaga beslutet skulle vi göra det. Men i Sverige saknas möjlighet för miljöorganisationer att få en rättslig prövning av jaktbeslut, säger Ann Dahlerus."

Dokument för nedladdning

Forshyttan lst.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen