Rovdjursföreningen i unik rättegång om Junselevargen

2013-04-30 |

Idag är det förhandling i målet om skyddsjakt på den genetiskt värdefulla vargtiken i Junsele. Rättegången är unik eftersom det är första gången som det sker en muntlig förhandling i ett skyddsjaktsärende där miljöorganisationer är parter i målet. Svenska Rovdjursföreningen är kallad, liksom Naturskyddsföreningen och Nordulv. Motparter är Naturvårdsverket och Vilhelmina Södra Sameby.

Ärendet handlar om Naturvårdsverkets andra beslut om skyddsjakt på Junselevargen. Den första skyddsjakten stoppades efter att Svenska Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen överklagat beslutet och fått rätt på samtliga punkter av Förvaltningsrätten. Domen var ett genombrott Ä aldrig tidigare har miljöorganisationer fått talerätt i ett skyddsjaktsärende.

Men bara ett par dagar efter domen tog Naturvårdsverket ett nytt skyddsjaktsbeslut på samma varg i samma område. Det överklagades också av flera miljöorganisationer och skyddsjakten stoppades i väntan på rättslig prövning. Att det nu blir en muntlig förhandling beror på att Vilhelmina Södra Sameby begärt det.

Svenska Rovdjursföreningen menar att det borde vara möjligt för rennäringen att samexistera med varg och att Naturvårdsverket i stället för att måla upp oöverstigliga hinder skulle verka för att hitta lösningar.

Detta skriver vi om i en debattartikel på SvD.se.
Läs artikeln här

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen